Fru talman! Även om dessa saker görs, som flera av oss i den här debatten menar är bra, behöver vi utgå från den verklighet som råder. Vi ser – och jag tänker att statsrådet nog också ser – att kvinnojourer i ganska stora delar av landet får lägga ned och avsluta sin verksamhet. De klarar inte av ekonomiskt att bedriva sin verksamhet. Detta behöver man också se över och göra något åt, om man på allvar menar att kvinnor ska ha denna möjlighet. Det är detta vi ser i Sverige nu: att kvinnojourer lägger ned.

Vi ser också att regeringen inte ger finansiering till Brottsofferjouren för deras nationella stödlinje. Den stödlinjen är den första kontakt som många våldsutsatta kvinnor har, tillsammans med polisen. När Brottsofferjouren inte får de medel som de behöver för att driva stödlinjen blir det svårt att se var någonstans kraftansträngningen från regeringen sker.

När man, oftast efter många försök att lämna, kommer till en kvinnojour som har plats ska man etablera sig, hitta ett annat boende och få stöd och hjälp i en ny kommun, men då finns inte de där kronorna. Oftast är det faktiskt inte så många kronor som behövs för den enskilde.

Min fråga kvarstår alltså: Varför har inte den här regeringen avsatt de pengarna i den här budgeten – den posten finns inte – för att stötta dessa kvinnor i att orka stå ut, etablera sig och fullfölja sitt projekt att lämna den våldsamma relationen?

Som jag beskrev i mitt tidigare anförande finns det också väldigt många historier om att man inte fullföljer det. Man kommer ganska långt men har inte över huvud taget möjlighet att leva eller försörja sig utan går faktiskt tillbaka till den våldsamma relationen – många gånger med en stark övertygelse om att beteendet från mannen som man lever i relationen med aldrig ska upprepas utan att det ska ske förbättringar, i kombination med att det är tryggt ekonomiskt. Många andra sådana perspektiv gör också att man överväger att välja den lätta vägen. Att gå tillbaka till den destruktiva, våldsamma relationen ska väl inte vara den lätta vägen. Den lätta vägen ska väl i Sverige vara att kunna lämna relationen när man utsätts för någon form av våld. Då behövs en lämnapeng, ett ekonomiskt stöd för att orka och klara att lämna relationen. Vi ser så tydligt att detta är anledningen till att man kanske inte gör det – löper linan ut och fullbordar det.

Min fråga är: Varför har inte regeringen avsatt några kronor? Det är noll kronor från regeringen i den här budgeten. Varför finns det inga pengar för att finansiera stöd till dessa kvinnor i att lämna en relation fullt ut?