Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Jag vill börja med att konstatera att bakgrunden till min interpellation är det faktum att regeringen har beslutat att avveckla hela det svenska utvecklingssamarbetet med Myanmar och att det dessutom ska avvecklas i snabb takt. Den 30 juni 2026 ska landstrategin helt ha upphört.

Normalt sett sker en avveckling under betydligt längre tid, vilket ger civilsamhälle och mottagarorganisationer en chans att planera för framtiden och söka nya finansiärer. Den tidsram som nu har fastslagits är exceptionellt kort och riskerar att slå sönder verksamheter som har byggts upp under decennier. Den föreslagna snabbavvecklingen riskerar att vara kapitalförstörande – att förstöra det som tidigare års bistånd har byggt upp.

Organisationer varnar för att demokratirörelsen i Myanmar nu tvingas lägga all sin energi på akut finansiering i stället för att arbeta med att stärka sina positioner inför juntans planerade skenval under året. Vi socialdemokrater anser att en snabb reträtt inte är förenlig med den princip om långsiktighet som har varit ett kännetecken för svenskt utvecklingssamarbete i över 50 år.

Det som också är anmärkningsvärt är att den svenska reträtten enligt flera bedömare riskerar att stärka Kina – ett Kina som tydligare och tydligare har visat upp en enad front med Ryssland. Det är naturligtvis rimligt att vi ökar stödet till Ukraina. Men åtgärden, som motiveras av att stödet till Ukraina behöver öka eftersom Ukraina behöver stärkas i kriget mot Ryssland, riskerar samtidigt att försvaga oss alla. Den riskerar att försvaga demokratierna i Europa eftersom vi lämnar Myanmar öppet för kinesisk påverkan.

Ett ökat stöd till Ukraina är både viktigt och riktigt – där är vi helt eniga – men är det verkligen rimligt att göra det på ett sätt så att koalitionen Kina–Ryssland stärks i en annan del av världen? Det är den fråga jag gärna ser att vi diskuterar här i dag.

Jag oroas också av den signal som sänds ut. När Sverige säger att stödet till Ukraina kräver att vi lämnar Myanmar, riskerar vi då inte att ställa demokratikämpar mot varandra? Är det verkligen så vi vill prioritera? Ska kampen mot Putins aggression i Ukraina ske på bekostnad av andra demokratirörelser i andra delar av världen, vilket dessutom riskerar att möjliggöra för Kina att flytta fram sina positioner?

Det här var bakgrunden till att jag ställde två frågor till statsrådet. Den ena rörde effekten avseende civilsamhällets och demokratirörelsens överlevnad i Myanmar, men den andra handlade just om huruvida reträtten från Myanmar kan komma att påverka Sveriges långsiktiga säkerhetspolitiska intressen. Om det har analyserats är frågan också vad den analysen innehåller. Jag uppfattade inte att jag i det första inlägget fick svar på den sista frågan.

Gjordes en säkerhetspolitisk analys? Vad sa den i så fall? Och ser inte regeringen och ministern att det slaktade biståndet till Myanmar riskerar att vara en åtgärd som helt spelar Kina i händerna?