Fru talman! Är glaset halvfullt eller halvtomt? Tyskland är EU:s största ekonomi. Frågar man oss om de gör tillräckligt mycket i relation till sin storlek är vårt respektfulla svar nej. Samtidigt gör de oändligt mycket mer än någon hade väntat sig att Tyskland skulle göra för bara några år sedan. Det är både och.

Budskapet från de nordiska och baltiska länderna, Polen och kanske även Tjeckien, som går till val nu och som har haft ett stort ammunitionsprogram, är att fler måste göra mer. Detta är just nu inpå bara huden för länder som ligger nära Ryssland, men ytterst är det en angelägenhet för oss alla. Jag tycker att det möts med respekt, men det möts också lite för ofta med bara politiska deklarationer.

Låt mig nyansera lite. Sydliga länder, som Spanien, Grekland och Italien, är med viss rätt måna om att understryka att det finns fler hot mot den europeiska kontinenten. Inget av dem skulle på något sätt förringa Ryssland som det definierande krigshotet, men de menar att det även finns andra gränser som är viktiga. Det finns andra problem. Det finns hybrida hot som inte märks lika mycket. Jag tycker att vi har en anständig diskussion där.

Frankly speaking: Olika länder har olika väljare. De väljare som tycker att detta är ett mer akademiskt problem långt borta är inte villiga att göra stora ekonomiska insatser.

Olika länder har också alldeles uppenbart ekonomiska förutsättningar. En del länder har usel ekonomi och handlingsförlamade budgetprocesser. Då är det svårare. Detta förändrar inte våra krav på att de ska agera efter vad de säger, men man förstår ändå hur det ser ut.

En del länder har dessutom dysfunktionella politiska förutsättningar och samlar inte majoriteter på ett vettigt sätt i sina parlament. Då är det svårt. Det är till exempel mycket lättare för en fransk president att vara utrikespolitisk än att anslå stora budgetmedel.