Fru talman! Det var många legitima frågor.

Det var verkligen en otroligt tagen brittisk premiärminister som lämnade mötet när vidden av det som hade hänt framgick. Jag tror att många inte bara kände med honom, offren och britterna utan också kände att det här kan hända i nästan vilken storstad som helst. Vi tar detta på riktigt stort allvar, och jag förstår de judar i Sverige som nu är rädda på riktigt.

Moldavien har vi pratat om, och det var som sagt en glädje. Hon satt på scenen och fick beskriva detta ganska rejält. Det är klart att det var en oväntat stor framgång. Sedan får vi väl se om Ryssland nu släpper Moldavien – man kan verkligen tänka sig dominoeffekterna som hade inträffat om Ryssland hade vunnit. Då hade man haft nyval snart igen för att utesluta exilmoldavier från att rösta, för att byta majoritet.

Som jag sa var fredsplanen inte uppe alls. Agendan var ganska komprimerad, och det går inte att prata om allt – inte ens alla viktiga saker. Men det var många sidosamtal, och jag tolkar dem som avvaktande positiva.

Det finns en massa frågetecken, inte minst hur Hamas kommer att ställa sig till detta. Alla förstår ju att det inte finns någon plan om inte Hamas svarar ja på de mest fundamentala sakerna, som att det ska vara en framtid utan Hamasstyre och att hela gisslan ska släppas villkorslöst. Men många uppfattar nog ändå inte minst Gulfstaternas stöd till och framtida ansvar för detta som oväntat löftesrikt, liksom att den amerikanska administrationen den här gången har varit konstruktiv i sitt arbete. Det återstår alltså att se vad som händer, och jag har ingen prognos.

När det gäller de frysta tillgångarna kan vi i bästa fall landa i ett beslut. Jag vågar inte lova att det händer. Man vet aldrig förrän det är dags, och det kan finnas fler länder än Belgien även om de inte sa någonting. Det var dock ett fall framåt.

När det gäller Gripen tar jag det i nästa inlägg.