Fru talman! Tack för svaret, utvecklings- och biståndsministern!

Ministern är en välkänt duktig talare, och jag uppfattar det som att statsrådet använder den talangen för att delvis faktiskt blanda bort korten när det gäller frågan jag har ställt. Det finns inget hemligt pengaträd, säger ministern. Under min uppväxt pratade man ibland om pojken med guldbyxorna, och även det är ju påhittat.

Jag tror inte heller att vi är betjänta av att göra det här till en allmän biståndsdebatt; jag tycker att min kollega Olle Thorell ihop med vår utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson har visat i flera debatter att regeringens biståndspolitik är kortsiktig och gör världen fattigare och på sikt en sämre plats att leva på.

Det är som ministern säger: Ibland handlar politik om att välja. Enligt min uppfattning har vi socialdemokrater sedan 70-talet fått städa upp efter borgerliga regeringar som inte kunnat välja mellan inkomster och utgifter. Jag är alltså väl medveten om att det inte finns några hemliga pengaträd.

I det här fallet – bara för att vara tydlig – prioriterar vi socialdemokrater bistånd högre än vad regeringen gör. I så måtto har vi större resurser, eftersom vi faktiskt tycker att den här typen av avvägningar inte är lämpliga. Därför tror jag att man inte hade behövt göra denna typ av kortsiktiga prioriteringar med en socialdemokratisk politik.

I den förra interpellationsdebatten pratade ministern för civilt försvar om dynamiska antagonister. Det som oroar mig är att detta ord inte förefaller ha funnits med i analysen när borttagandet av biståndet till Myanmar analyserades. Vi menar som sagt att det är svårt att se hur den säkerhetspolitiska analysen såg ut. Man säger att man vill prioritera Ukraina, vilket vi helt står bakom, men man gör det genom att dra undan resurser på ett sådant sätt att Kina – Rysslands allierade – ges möjlighet att flytta fram sina positioner. Då riskerar åtgärden att bli kontraproduktiv.

Vi menar också att regeringen tar en risk med denna snabba utfasning eftersom man lämnar demokratirörelsen i sticket och därmed försvagar de krafter som står upp för mänskliga rättigheter. Om man vill dra tillbaka landstrategin borde man i stället säkerställa ordnade övergångar och långsiktighet även när strategier förändras – annars riskerar man att också ägna sig åt kapitalförstöring, vilket är en synnerligen dålig idé.

Ministern säger att konsekvensanalyser har gjorts, men beskrivningen är mest i allmänna ordalag att Sida har gjort en bedömning och att förutsättningarna i Myanmar har försämrats. Det vet vi ju redan. Det jag är på jakt efter – det jag frågar om – är något mer konkret. Har regeringen analyserat hur ett svenskt tillbakadragande påverkar demokratirörelsens faktiska överlevnad? Har man bedömt vilka andra aktörer som riskerar att försvinna när svenskt stöd dras in? Framför allt: Vilka organisationer och stater kommer att kunna ta över det utrymme som Sverige lämnar efter sig?

Kort sagt: Ser inte ministern en geopolitisk risk med att lämna spelplanen fri för Kina i Myanmar?