Herr talman! Den politiska debatten måste utgå från verkligheten. Inte från paragrafer, inte från betänkandetexter utan från det som faktiskt händer i svenska städer, i bostadsområden och på våra gator.

Förra året var 52 barn under 15 år inblandade i rättsliga prövningar om mord eller mordplaner – 52 barn! Inte rån, inte misshandel utan mord. Av dessa 52 barn var nästan en tredjedel inte 14 år fyllda. Det här är inte bara statistik. Det är ett brutalt kvitto på en utveckling som Sverige inte längre kan blunda för. Det här är barn som borde ha suttit i ett klassrum, haft fritidsintressen och framtidsdrömmar, inte transporterat vapen eller utfört morduppdrag.

Det vi debatterar här i dag är inte en ideologisk fråga. Det är en fråga om ansvar, och ansvar kräver handling.

Herr talman! Sverige har länge värnat principen att mycket unga barn inte ska bära straffrättsligt ansvar. Det finns goda skäl för den principen. Men också straffrätten måste kunna möta en verklighet som förändras. Barn vars barndom kapas av kriminella nätverk och 12- och 13-åringar som bär vapen är inte en bild vi målar upp. Det är verkligheten.

Polismyndigheten bedömer att omkring 17 500 personer är aktiva i kriminella nätverk. Antalet barn med koppling till gängkriminalitet har blivit allt fler och allt yngre. Mot den bakgrunden är det dags att sätta ned foten. Vi har en skyldighet att skydda samhället men också att skydda de barn som håller på att dras allt djupare in i kriminaliteten. Läget är akut.

Regeringen lägger nu fram ett av de mest genomgripande reformpaketen för unga lagöverträdare på decennier. Ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga. En 19-åring som skjuter någon är inte ett barn som har gjort ett misstag. Den personen är myndig och ska dömas därefter. Ungdomsreduktionen minskas för lagöverträdare under 18 år, och skillnaden i påföljd mellan en 17-åring och en 18-åring som begår samma allvarliga brott minskas.

Straffmaximum höjs till fängelse i 18 år för den som begått brott under 18, så att domstolarna ges bättre möjlighet att döma ut straff som faktiskt speglar brottets allvar.

Ungdomsövervakningen skärps, hemarresten utökas och misskötsamhet av ungdomsvård och ungdomstjänst ska mötas med snabbare och tydligare reaktioner.

Så har vi straffbarhetsåldern, den fråga som har dominerat debatten. Regeringen föreslår att den sänks till 14 år, dock inte för alla brott utan för de allvarligaste: mord, mordförsök, grova våldtäkter, grova vapenbrott, människorov. Det handlar inte om ungdomsbrott, snatterier eller skadegörelse. Det är en differentierad, riktad och proportionerlig åtgärd. Denna akuta åtgärd tidsbegränsas till fem år med noggrann uppföljning av Brottsförebyggande rådet. Jag hade gärna sett en sänkning till 13 år för att fånga upp fler av dessa barn och bryta mönstret innan det blir för sent. Men för att reformen ska kunna vara på plats så snart som möjligt agerar vi ansvarsfullt och pragmatiskt och lägger nivån vid 14 år.

Herr talman! Jag hör argumentet från oppositionen om att Lagrådet och barnrättsorganisationer har haft invändningar. Det är legitima röster i ett demokratiskt samhälle. Men frågan kvarstår: Vad ska samhället göra när en 14-åring skjuter och dödar och rättssystemet inte ens kan utkräva straffrättsligt ansvar? Vad säger vi till brottsoffrets anhöriga? Hur ger vi samtidigt de barn som begått brottet en verklig möjlighet att bryta med kriminaliteten?

Ett brott blir inte mindre allvarligt för att gärningsmannen är ung. Den som har blivit skjuten eller våldtagen eller har förlorat ett barn i ett mord har också rätt att förvänta sig att rättsstaten reagerar.

Nio av tio barn som döms till sluten ungdomsvård med kopplingar till gängen har återfallit i grov brottslighet. Det är inte vård. Det är ett systemfel, och ett systemfel kräver ett nytt system. Sis-hemmen byggdes för en annan tid och andra problem. De har fått hantera ungdomar som har begått de allra grövsta brotten utan att verksamheten ursprungligen utformats för den uppgiften. När de allra farligaste och allvarligaste fallen i stället hanteras av kriminalvården kan man fokusera på det man faktiskt är rustad för: förebyggande arbete med barn i riskzonen och med psykosociala problem eller missbruk, inte barn som mördat.

När barn frihetsberövas ska de inte placeras tillsammans med vuxna kriminella. De ska hållas åtskilda och få en särskild anpassad verksamhet med utbildning, behandling och rehabilitering. Barn ska behandlas som barn, också när samhället måste ingripa mycket kraftfullt.

Är fängelse rätt för ett barn på 14 år? Nej, självklart inte – inte i första hand. I normalfallet bör ungdomsvård, ungdomstjänst och ungdomsövervakning dömas ut. Men i de allra allvarligaste fallen, som när ett barn har begått ett mord, måste samhället kunna svara med frihetsberövande påföljd och då under former som ger bättre förutsättningar att bryta den kriminella utvecklingen. Det handlar om särskilda barn- och ungdomsavdelningar med små grupper, hög personaltäthet och legitimerade lärare på plats.

Med barnets bästa i fokus ges förutsättningar för rehabiliterande insatser och helt enkelt bättre möjligheter än i dag att ta hand om dessa barn. Ingen vill heller att 15- och 16-åringar ska sitta i fängelse. Ordet gör ont och går rakt in i hjärtat. Men verkligheten gör mer ont. Att inte agera är ansvarslöst.

Herr talman! Argumentet att reformen strider mot barnkonventionen hör jag ofta. Men barnkonventionen kräver att vi ser till barnets bästa. Att låta ett barn leva vidare med vapen, hot och morduppdrag är inte barnets bästa. Det är ett svek. Barnkonventionen säger inte att barn aldrig får frihetsberövas. Den säger att det ska ske som en sista utväg. Och om inte mord och den allra grövsta brottsligheten kan motivera den sista utvägen, när kan den då användas?

Det finns faktiskt barn på båda sidor av lagstiftningen: barnet som begår brottet men också barnet som offer. Den unge som sköts. Den unge som rånades. Barnet som förlorade ett syskon. Också dessa barn har rättigheter. Också de förtjänar ett rättsväsen som tar dem på allvar.

Vi skärper straffen, men vi satsar också historiskt på det förebyggande. Sedan sommaren 2025 är det inte längre frivilligt att arbeta förebyggande utan ett krav. Vi har rivit sekretesshindren som i decennier har stoppat samverkan mellan socialtjänst, skola och polis. Vi har investerat 2,8 miljarder kronor i den största omläggningen av det förebyggande arbetet på 40 år.

Vi måste bort från ordet ”eller”. Det handlar inte om att förebygga eller att straffa, inte om rehabilitering eller samhällsskydd. Vi måste klara båda för att skydda samhället, ge brottsoffer upprättelse och, ja, rädda barnen och ge dem en verklig chans att bryta med gängen.

En fängelsepräst uttryckte något som har stannat kvar i mina tankar: Det är först bakom lås och bom som insikten om vad man orsakat faktiskt infinner sig. Kriminalvårdschefen som ska leda barnenheten sa: De är fortfarande barn, lätt påverkade åt ena eller andra hållet. Vi kommer att lyckas att påverka dem rätt.

Det finns hopp, kära kollegor. På tre år har det dödliga gängvåldet halverats. Den moderatledda regeringen har visat att förändring är möjlig. Ingen av oss här vill se ett 14-årigt barn i fängelse. Men vi kan inte låta den önskan stå i vägen för att agera mot den verklighet vi faktiskt befinner oss i.

Vi måste klara av att förebygga att unga hamnar i kriminalitet med fler tidiga, tydliga insatser och dessutom möta de ungdomar som redan skjutit, sprängt eller mördat med trovärdiga och tydliga konsekvenser. Det ena utesluter inte det andra, och ett starkt samhälle klarar båda.

Herr talman! Barn ska bära framtidsdrömmar och hopp, inte vapen. Jag yrkar på att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag om att bifalla propositionerna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Kärrholm (M).