Fru talman! Har ni någonsin spelat poker? De flesta i denna kammare torde väl ha provat på det åtminstone någon gång. Poker, och i synnerhet min egen favorit Texas hold ’em, kan bjuda på såväl spänning som trevligt samkväm. Inte minst är det ett sätt att träna sig i risk–reward-analys. Jag ska snart återkomma till detta.

I dag debatterar vi ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Socialdemokraterna har krystat hävdat att reformen kan vara på plats först 2040 och anfört det som skäl till att rösta nej till den. Kriminalvården har förvisso, som en av de viktigaste remissinstanserna, sagt att man bedömer att myndighetens plats- och personalbehov bland annat till följd av dessa förslag kan omhändertas tidigast 2040. Givetvis ska vi ta till oss av detta inspel. Vi ska dock ha med oss att Kriminalvården utgår från ett scenario där allt annat är lika, och allt annat är ju inte lika.

Nu tillbaka till pokern, som jag kommer att använda som en analogi.

När man spelar poker har man oftast tre val: Man kan höja, syna eller lägga sig. Vid varje beslut tar man hänsyn till saker som hur stor potten är, vad det kostar att syna och oddsen att förbättra sin hand när de sista korten ska läggas ut. Man kan läsa böcker om det här för att lära sig hur man ska agera mest rationellt, men om man spelar mycket lär man sig rent intuitivt vad som faktiskt är effektivt.

Låt oss säga att du spelar Texas hold ’em och har två spader på hand. Det kommer ytterligare två spader på floppen, och du behöver nu ytterligare en spader för att få en färg som mycket sannolikt kommer att bli den vinnande handen. Du får ytterligare två chanser att få din färg, och nu börjar matematiken.

Låt oss säga att det ligger 100 kronor i potten och att din motspelare satsar 20 kronor. Pottoddsen i förhållande till vinstoddsen talar nu till din fördel, och du synar. Lägger din motspelare däremot in 70 kronor i potten förändras bilden, och det rationella är då att du kastar dina kort.

På samma sätt agerar naturligtvis kriminella i sina beslut, framför allt då de begår brott för att tjäna pengar. Innan de begår en stöld, ett rån eller ett momsbedrägeri kommer de naturligtvis att ta hänsyn till hur stor den potentiella brottsvinsten är, hur stor risken är att åka fast och, inte minst, hur hårt straff de får om de blir lagförda.

Det är bekant för många i denna kammare att Sverige har en kriminell ekonomi som omsätter runt 350 miljarder. Inte minst invandringen har gjort att vi har fått maffior i Sverige, och de har kunnat tälja guld genom olika former av bedrägerier och illegala verksamheter. Den absolut viktigaste faktorn, menar jag, är att risken är mindre än vinsten, precis som i min pokeranalogi. Vinstoddsen är högre än pottoddsen.

Vi har under denna mandatperiod kunnat slå hårt mot många typer av brott, men arbetet med att nedkämpa aktörerna bakom den kriminella ekonomin är långtifrån färdigt. Straffskärpningar är i sammanhanget en central pusselbit.

Det jag tror att vi kan uppnå med större sannolikhet för att bli lagförd och hårdare straff är att de livsstilskriminella i många fall kommer att avstå från brott eller kanske rent av lämna landet. Det är ingen naturlag att vi ska ha en så omfattande kriminell sektor.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)