Fru talman! När man läser domar från våra svenska domstolar är det inte svårt att hitta exempel som på ett smärtsamt tydligt sätt visar varför vårt påföljdssystem behöver förändras i grunden. Vi ser domar där gärningspersonen visserligen döms men där den samlade påföljden ändå är så svår att förklara för den som har utsatts att rättssystemets förmåga att ge upprättelse kan ifrågasättas.

Fru talman! Även jag vill ge ett konkret exempel.

Den 5 juni i år meddelade Hovrätten över Skåne och Blekinge dom i ett mål om en man som under flera år hade ägnat sig åt en mycket omfattande sexualbrottslighet mot barn. Han dömdes för bland annat en grov våldtäkt mot barn, tio våldtäkter mot barn, fyra grova fall av utnyttjande av barn för sexuell posering och ett mycket stort antal andra sexual- och barnpornografibrott. Sammantaget rörde det sig om närmare 300 brott.

Det är när man kommer till hovrättens straffvärdesbedömning som dagens problem blir tydligt. Den grova våldtäkten mot ett tioårigt barn hade ensam ett straffvärde på fem års fängelse. En annan våldtäkt mot barn hade ensam ett straffvärde på omkring fyra år. Åtta ytterligare våldtäkter mot barn hade var och en ett straffvärde som klart översteg det dåvarande minimistraffet på två års fängelse. Ytterligare en våldtäkt mot barn motsvarade två års fängelse. Därtill kom de fyra grova poseringsbrotten, två grova barnpornografibrott med ett straffvärde på minst ett år och tre månader vardera och all den övriga brottsligheten.

I domskälen kan man se hur hovrätten resonerar kring just detta med mängdrabatten. Man börjar med det allvarligaste brottet. Sedan lägger man till en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten.

Det är precis detta som är kärnan i problemet. Ju fler brott en person begår, desto mindre genomslag får varje ytterligare brott i den samlade straffmätningen. Om man begår tillräckligt många brott får tillkommande brott inget genomslag alls. I det exempel jag nämnde kan man se att den stora majoriteten av brotten blev i princip straffria. I praktiken kan man alltså lika gärna begå några brott till utan att riskera högre straff.

I det aktuella fallet tillämpade hovrätten denna princip och bestämde den samlade påföljden till fängelse i tio år och sex månader.

Fru talman! Jag vill vara tydlig: Det här är alltså inte kritik mot domstolen. Domstolen har gjort sitt jobb och tillämpat det system som vi lagstiftare har gett den. Men det är systemet som är problemet. I dag har vi i Sveriges riksdag chans att ändra detta system.

För det barn som utsattes för den åttonde eller tionde våldtäkten var övergreppet inte mindre allvarligt bara för att gärningsmannen redan hade våldtagit andra barn. För det barnet var det 100 procent av ett övergrepp, men ändå får det brottet successivt mindre betydelse när straffet bestäms. Detta är svårt att förklara för ett brottsoffer. Och det är faktiskt ännu svårare att försvara det.

I det här sammanhanget skulle jag vilja ställa en fråga till Miljöpartiet. Av Miljöpartiets särskilda yttrande framgår att man kommer att rösta nej till det föreslagna slopandet av mängdrabatten med motiveringen att ”en helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet när tillkommande brotts inverkan på straffmätningen ska bedömas”. Miljöpartiet tycker således att dagens system är mer proportionerligt än om vi slopar mängdrabatten.

Det skulle vara väldigt intressant att höra Miljöpartiet förklara för alla de brottsoffer som har berövats upprättelse i domstol hur man motiverar att detta är proportionerligt och att de brott som har begåtts mot dem inte bör räknas om deras förövare även begått ett flertal andra brott.

Fru talman! Socialdemokraterna har som bekant som förslag att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott. Det är ju positivt att vi är överens där. Men jag förstår fortfarande inte hur Socialdemokraterna kan se andra brottsoffer i ögonen.

Liberalernas och regeringens hållning är att principen om att varje brott ska få ett rimligt genomslag ska gälla oavsett brottstyp.

Låt mig ge ett annat exempel. Nu vill jag gärna att Teresa Carvalho lyssnar extra noga, för det gäller en brottstyp som just Socialdemokraterna borde vara väl bekanta med, nämligen telefonbedrägerier mot äldre.

I december förra året dömde Hovrätten för Västra Sverige i ett mål om organiserade telefonbedrägerier. Från olika callcenter hade gärningspersoner systematiskt ringt upp och lurat framför allt äldre personer. En av de tilltalade i målet dömdes för 139 grova bedrägerier.

Hovrätten konstaterade att straffvärdet för vart och ett av de grova bedrägerierna översteg sex månaders fängelse. När förövarna hade lurat till sig omkring 300 000 kronor motsvarade ett enda brott ett års fängelse, och för de största beloppen var straffvärdet ännu högre.

Jag talar alltså om 139 grova bedrägerier, där ett mycket stort antal människor blivit lurade på sina pengar.

För den person jag talar om bedömde hovrätten det samlade straffvärdet till närmare fem år. Efter reduktion för häktning med restriktioner blev straffet för alla brotten fyra år och sex månader.

Jag vill fråga Socialdemokraterna: Varför ska just dessa brottsoffer vänta? Varför ska det vara självklart att den tionde våldtäkten ska räknas mer, men inte det hundratrettionionde grova bedrägeriet? Brottsoffret nummer 139 har inte blivit mindre lurad därför att gärningsmannen redan hade lurat 138 människor före henne. Och hade det inte varit klädsamt om just Socialdemokraterna vid det här laget skulle ha utvecklat en särskild känslighet för hur utsatta äldre människor kan vara när de rings upp av påstridiga försäljare?

Fru talman! Dagens omröstning handlar om något mycket större än om vilka straff våra domstolar ska utdöma. Det handlar om att återupprätta det samhällskontrakt som många i vårt land faktiskt känner har fallit.

Vi lever i dag i ett Sverige där fler och fler känner att det inte ens är lönt att anmäla de brott som de har utsatts för. De känner att det ändå inte kommer att göra någon skillnad. När jag jobbade som åklagare hörde jag detta ganska ofta. Det gjorde faktiskt direkt ont i mig, för jag kunde knappast säga att de hade fel.

Det är för mig helt uppenbart att Sverige som samhälle under alltför lång tid totalt har nedprioriterat brottsofferperspektivet. När man har pratat om att vi ska ha en human rättspolitik har man alltid pratat om humanitet i förhållande till förövarna. Det är som att man är helt blind för det humanitära lidande som alla brottsoffer har utsatts för när de har blivit berövade möjligheten till upprättelse och när de har tvingats leva liv där de konstant behövt se sig över axeln på grund av att deras förövare har släppts fria alltför tidigt. Man har bortsett från det lidande som finns hos de brottsoffer som inte hade behövt bli brottsoffer om farliga förövare hade inkapaciterats under mer rimliga tidsperioder.

Detta svek har pågått alltför länge. Det är faktiskt vår förbaskade skyldighet som lagstiftare att göra allt vi kan för att så snabbt som möjligt ställa detta till rätta. Det förslag som riksdagen i dag ska rösta om är en viktig del i detta arbete.

Fru talman! Det förslag till nytt påföljdssystem som i dag behandlas i riksdagen innehåller förutom slopad mängdrabatt flera andra viktiga delar som alla är viktiga pusselbitar i att återupprätta förtroendet för vår rättsstat.

Oppositionen invänder mot att reformen saknar ett fast datum för ikraftträdande och mot att hela finansieringen inte ligger på bordet redan i dag. Det är såklart sant att det är ovanligt att besluta om en reform av den här storleken utan att samtidigt bestämma exakt när den ska börja gälla. Men med de osäkerheter som finns kring framför allt kriminalvårdens kapacitet är det faktiskt mer ansvarsfullt att inte låsa fast sig vid ett datum som vi i dag inte vet om rättsväsendet kan hantera.

Vi måste alltså separera frågan om den här reformen bör genomföras från frågan om när den kan genomföras. Om man tycker att vi i Sverige behöver ett rättssystem där varje brottsoffer räknas ska man rösta ja till det nya påföljdssystemet. Om man däremot tycker att det är bättre som det är i dag ska man rösta nej. Själv yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)