Fru talman! Jag ber att få tacka föregående talare, Torsten Elofsson, som ska sluta i riksdagen. Ledamoten kommer att vara saknad.

Vi debatterar i dag betänkandet utifrån regeringens proposition om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Jag vill inledningsvis säga att vi har en situation med en grov organiserad brottslighet som hotar att ha sönder vårt samhälles fundament. Skjutningar och sprängningar har blivit en del av vår vardag, men jag vill ändå säga att jag är den första att glädjas över den nuvarande minskningen av det våldet. Den var nödvändig.

Vi ser dock en fortsatt arbetslivskriminalitet som innebär att människor utnyttjas och som skapar osund konkurrens för hederliga företag. Den kriminella ekonomin beräknas uppgå till 350 miljarder kronor. Vi ser inte att den minskar nämnvärt. Narkotikan fortsätter skörda liv och ödelägga livssituationer. Välfärdssystemen riskerar att dräneras. Småföretag och enskilda drabbas fortfarande av mängdbrott.

Det som kanske är värst av allt är att barn och unga dras in i en våldsspiral som släcker framtidsdrömmar och liv. Det råder ingen tvekan om att vi behöver agera kraftfullt.

För Centerpartiet är linjen klar. Vi ska vara både tuffa och smarta mot brottsligheten, och vi kommer alltid att arbeta för en resultatinriktad, rättssäker och kunskapsbaserad rättspolitik. Det är alltid med den utgångspunkten vi granskar regeringens förslag.

Fru talman! Regeringen har lagt de här förslagen på bordet i dag, och jag vill säga att Centerpartiet i princip står bakom dem. Vi tycker inte alls att det är orimligt med en ny påföljd i form av villkorligt fängelse. Vi tycker att det är rimligt med ökad användning av hela straffskalan och en ändrad reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas för flera brott, det vill säga ändrad mängdrabatt. Vi är för slopade strafflindringsgrunder – de så kallade billighetsskälen. Det är rimlig lagstiftning – faktiskt särskilt den ändrade mängdrabatten och de slopade billighetsskälen.

Förslagen får förvisso kritik från Lagrådet för dålig beredning, att de inte är tillräckligt genomtänkta och att beredningen inte uppfyller grundlagens krav. Lagrådet har tidigare konstaterat att regeringen lanserat en kaskad av lagstiftningsärenden utan samordning och att det är svårt att överblicka det här. Samtidigt är det ju så inom politiken att vi arbetar i realtid. Man behöver vara både principfast och pragmatisk. Därför har Centerpartiet sagt ja till det mesta som har lagts på riksdagens bord. Det har varit rekordmycket.

Vi har emellertid sagt nej till visitationszoner, anonyma vittnen, ansiktsigenkänning med AI i realtid och sänkt straffbarhetsålder, som debatterats tidigare. Jag kan notera att visitationszoner använts en handfull gånger och att anonyma vittnen och ansiktsigenkänning mig veterligen inte använts alls. Vi kan konstatera att de verktygen, som vi var emot, inte blev någon game changer – vilket kanske numera är ett svenskt begrepp.

Vi har dock varit för väldigt mycket. Vi har varit för ökade resurser till rättsväsendet, och det var verkligen nödvändigt.

Vi har varit för preventiva och hemliga tvångsmedel, kameror i allmänhet, vistelseförbud och biometrisk lagstiftning. Vi har stått bakom förslaget att hyra fängelseplatser i Estland, ett femtiotal skärpta straff, förlängd villkorlig frigivning vid grova brott, livstid vid grova våldtäkter och säkerhetsförvaring. De två sista sakerna är helt klart sådant som man ska få rejäla straff för, på tal om slopad mängdrabatt.

Vi har varit för kriminalisering av rymning och mycket mer, och vi har nu meddelat att vi är för en förlängning av preventiva tvångsmedel till 2028.

Det finns dock grundläggande förutsättningar som behöver finnas på plats för att vi ska säga ja till lagstiftning som läggs på riksdagens bord. Nu kommer jag till skälen till att vi säger nej till dagens lagförslag.

Kan vi först stöka undan något? Det förslag som ligger på riksdagens bord innebär inte att man avskaffar mängdrabatten, utan det innebär att man förändrar den. Det var därför hedersamt av min kristdemokratiska kollega i justitieutskottet när han redogjorde för konstruktionen av den nya mängdrabatten. Den är ändrad men inte avskaffad.

Sedan vill jag ta upp något annat. Vi hade en debatt här tidigare i dag. För dem som inte såg den diskuterade vi med justitieministern om att man ska läsa handlingarna och att det är något som är bra. Det är nästan något vi skulle kunna uppmana till.

Därmed kommer jag till kärnpunkten. Vi säger nej till detta förslag för att det saknas resurser, förmågor, förutsättningar och tidsplan för att det här ska kunna träda i kraft. Jag trodde inte att det rådde någon oenighet om det.

Ute i presscentret är det det talade ordet som gäller, men här i kammaren gäller det skriftliga ordet. Jag inväntade betänkandet från justitieutskottet i går för att se vad som står där om ikraftträdande. Där står det som jag trodde att vi alla var överens om.

Låt mig läsa innantill: ”Regeringen konstaterar att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd.” Det är det som gäller och det vi har att utgå ifrån.

Nu kommer årtal och annat upp. Men jag tycker att det talade ordet och vallöftena hör hemma i just presscentret, men här i kammaren bör vi hålla oss till det justerade betänkande som antogs i går.

Om det hade kommit ett nytt besked hade jag respekterat och uppskattat det, men det gjorde det inte. Det här är Tidöregeringens officiella och enda inställning: Det går inte att fastställa tidpunkt.

Man kan inte låtsas att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte hänger ihop. En vital del av att leda ett land är att skapa ekonomiska och förmågemässiga förutsättningar för att nödvändig och viktig lagstiftning ska kunna träda i kraft vid en tidpunkt inom överskådlig tid.

Om man som parti ifrågasätter det och säger nej är man numera tydligen soft on crime. Men nej, det är att stå upp för en rättstradition, för vårt vedertagna sätt att lagstifta och för rimliga förväntningar på regeringens förmåga att styra och leda landet. Det är skälet till att vi säger nej.

Jag vill drista mig till att återge vad nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer ofta brukar säga när han bemöter kritik om hastiga lagstiftningsprocesser: Jag har aldrig blivit stoppad hemma i Ö-vik av folk som sagt att de vill att jag ska lagstifta lite långsammare.

Jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som tycker att jag ska lagstifta lite långsammare. Men jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som säger: ”Kan inte du verka för lagstiftning som man inte vet konsekvenserna av, som alla experter säger nej till, som myndigheterna inte är redo för eller som man inte vet när den ska träda i kraft?”

Det är klart att de inte frågar det, eftersom de förutsätter att vi inte gör det. De förutsätter att regeringen inte gör det. Det är ett stort ansvar att leda vårt land, och regeringen har i den här delen inte tagit det ansvaret.

Kriminalvården bedömer att plats- och personalbehoven till följd av de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhändertas till fullo tidigast 2040. Det är inte jag som säger det, utan jag litar på det som står i betänkandet: att det inte går att säga när det här ska träda i kraft.

Domstolsverkets bedömning är att förslaget riskerar att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnadsökningar och längre förhandlingstider. Jag noterar det, men jag läser också i betänkandet att regeringen inte vet när det här kan träda i kraft.

Det här är det grundläggande skälet till att Centerpartiet anser att regeringens förslag ska avslås. Vi välkomnar att man återkommer när båda delarna finns på plats – den materiella lagstiftningen med förmågor och förutsättningar och att det här kan träda i kraft. Det är viktigt, så jag välkomnar det.

Vi säger inte nej för att det är fel eller undermåligt i sak utan för att regeringens förmåga att skapa förutsättningar för dess införande är både fel och undermålig.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.