Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Det är väl känt i kammaren att den proposition som vi i dag debatterar har mötts av kritik från flera remissinstanser, inklusive Lagrådet. Till stor del riktar kritiken in sig på att det inte är visat att strängare straff leder till minskad brottslighet och att inkapacitering i grunden är inhuman. Det var också det resonemanget som låg bakom och till stor del utgjorde motiven för den straffrättsreform som infördes 1989, då presumtion mot fängelse kom att prägla kriminalpolitiken och val av påföljd.

Frågan är om remissinstansernas kritik har stöd bland folk i gemen. Under årens lopp har jag som polis haft omfattande kontakter med brottsoffer och andra som direkt eller indirekt har påverkats av brott. Det handlar om enskilda som har fått sina liv förstörda. Vålds- och sexualbrott har orsakat livslånga fysiska skador och psykiska trauman för livet. Det handlar om enskilda som har fått sin ekonomi kraschad och egendom förstörd. Det handlar om småföretagare som gång på gång drabbas av stölder och skadegörelse eller utpressas och tvingas betala kriminella för beskydd.

Fru talman! Mitt intryck och min erfarenhet är att flertalet, såväl drabbade som folk i gemen, tycker att vi i Sverige har för låga straff och att domstolarna oftast lägger sig i den nedre delen av straffskalan när man dömer ut påföljder. I många fall blir påföljden villkorlig dom, skyddstillsyn, samhällstjänst eller annan icke frihetsberövande påföljd.

Det är en liberal syn på brott och straff där hänsyn till brottslingens väl och ve väger tyngre än brottsoffrens krav på upprättelse och skadestånd för sitt lidande. I många fall blir saken inte ens prövad på grund av åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsningar. I den mån det blir åtal och fällande dom reduceras påföljden i många fall när yrkeskriminella och vaneförbrytare får mängdrabatt.

Många upplever det här förhållandet som stötande, och mot den bakgrunden tror jag att det finns ett stöd och en förståelse bland allmänheten för de nu föreslagna förändringarna.

Fru talman! Staten har ett grundläggande ansvar att trygga ordning och säkerhet. Folk ska kunna leva i lugn och ro. I den delen är brottsbekämpningen avgörande och straffet en bärande del. Begår man brott och skadar andra ska man få sitt straff och sona sitt brott. Det är grundläggande. Men strafflagstiftningen ska även ha en avskräckande effekt. Vi talar här om en allmänprevention som i sig förväntas vara brottsförebyggande.

Brottslingar är, tro det eller ej, oftast rationella. Man väger möjligheter mot risker. Risken för upptäckt och uppklaring av brottet är i sig en avhållande faktor, men även det förväntade straffet vid ett eventuellt gripande vägs in och kan medföra att man avstår. Om risken för strängt straff är hög avstår man. Uppklaring och straff är således sammanlänkade med varandra. Ett lågt straff gör att riskbenägenheten ökar. Rattfylleribrottet är ett bra exempel där straffhotet är en starkt brottsförebyggande faktor.

Vi ska inte underskatta värdet av ökad uppklaring och hårdare straff och dess effekt på benägenheten och viljan att begå brott. Jag tycker att det talar för den linje som nu föreslås. Jämfört med flertalet andra europeiska länder har Sverige en högre andel anmäld brottslighet och lägre straff, vilket också talar för en skärpning.

Fru talman! Allmänprevention är bra, men vi vet att det inte biter på alla. Det finns kriminella som begår grova brott och mestadels återfaller efter avtjänat straff. Ofta handlar det om grova vålds- och sexualbrott. Det är förbrytare som utgör en fara för oss andra om de får vistas ute i friheten.

Många av oss har läst juridik en gång i tiden. Det finns några domarregler som Olaus Petri har stiftat. De har några hundra år på nacken men stadgar bland annat att den som missbrukar friheten är värd att mista den, och det tycker jag har viss bärighet även i dag.

Farliga personer och återfallsförbrytare måste inkapaciteras på längre tid för andras trygghet och säkerhet. I de fallen har repressiva åtgärder även en brottsförebyggande effekt.

Genom åren har ett antal grova våldsverkare, pedofiler och andra sexualförbrytare återfallit i brott efter frigivning. Nu ger vi farlighetsrekvisitet ökad tyngd inför en tänkt villkorlig frigivning. Likaså skärps synen på återfall i brottslighet när man dömts till den föreslagna påföljden villkorligt fängelse. För det fall det nya brottet begåtts under prövotiden för villkorligt fängelse och föranleder ett strängare straff än böter bör återfallet i princip alltid leda till en skärpt reaktion.

Ny är även synen på den nuvarande mängdrabatten – den så kallade asperationsprincipen – som ändras till en modell för straffmätning som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter kan bli aktuellt med straffreduktion.

Fru talman! Prognoser och beräkningar har gjorts beträffande kostnader och behov av kapacitet för den förestående reformen. Klart är, med allt annat lika, att om brottsligheten ligger kvar på nuvarande nivå, uppklaringen ökar och påföljderna blir tidsmässigt längre i form av fängelse ökar kostnaden för såväl Kriminalvården som övriga delar av rättsväsendet.

Det kan även vara så att ökad uppklaring och inkapacitering leder till färre brott. Vi ser redan i dag effekten av gränspolisens arbete med avvisningar och återreseförbud. Det har resulterat i en stor minskning av antalet anmälda stöldbrott. Ryktet säger att kriminella ligor avråds från att operera i Sverige på grund av den höga risken att fastna i polisens garn. Sådana saker talar faktiskt för att vi går mot ett minskat antal brott.

Effekten av ny lagstiftning och ny polisiär arbetsmetodik börjar nu märkas på allvar. Det har sagts här tidigare att det har skett en betydande nedgång av antalet skjutningar. Samma sak med sprängningar, som i dagsläget mer eller mindre har upphört – peppar, peppar. Fler brott avbryts också på förberedelsestadiet, och kriminella som gömt sig i andra länder frihetsberövas.

Det är välkommet att uppklaringen av grova våldsbrott ökat markant. Det påverkar såklart beläggningen på anstalterna redan i dag, men detta kan inte rimligen påverka ambitionen att fortsätta öka uppklaringen och lagföringen. Kriminella som begår grova brott och upprepad brottslighet ska sona sitt brott och inkapaciteras till skydd för andra. Det som nu ska prioriteras är en snabb kapacitetsökning inom Kriminalvården.

Mer återstår givetvis att göra, men jag anser att vi är på rätt väg. Trenden är positiv, men det gäller att hålla i och hålla ut. Att en enad opposition föreslår avslag på propositionen är illavarslande i det fall det skulle gå så illa att de får möjlighet att bilda regering efter valet i september.

Under de senaste fyra åren har regeringen med stöd av Sverigedemokraterna visat att en förändring är möjlig. Vi kan bryta brottskurvan och skönja färre brott och ett tryggare samhälle.

Slutligen, fru talman, är det i närtid viktigt att förändringar fasas in tidsmässigt på ett på klokt sätt. Det är också viktigt att säga att uttalandena om årtalet 2040 saknar grund. Klart är att mycket kommer att hända under den kommande mandatperioden.

(Applåder)