Fru talman! I decennier har Sverige haft en otillräcklig straffrätt. Under mina år som polis bevittnade jag detta på nära håll.

Jag minns särskilt ett fall. En tolvårig flicka lurades ned i en källare av en man. Nere i den mörka källaren hotade han henne med kniv och förgrep sig på henne sexuellt. Skräcken måste ha varit fruktansvärd. Straffet blev inte ens två års fängelse. Det blev ett år och nio månader, och mannen blev frisläppt efter två tredjedelar.

En kort tid efter att han hade kommit ut från fängelset begick han nya övergrepp. Han överföll en nioårig flicka, drog in henne i ett buskage och våldtog henne brutalt. Inom kort var den här farliga pedofilen på fri fot igen.

Jag ser att Teresa Carvalho sitter och skrattar i bänkraden. Lyssna gärna på vad jag säger nu! Det är så här den defensiva straffrätten ser ut i verkligheten. Teresa Carvalho berättade att hon i somras träffade en polis. Jag jobbade som polis i över tio år.

Tyvärr är detta bara ett av tiotusentals exempel på hur straffrättens otillräcklighet resulterar i ett mänskligt lidande som hade kunnat undvikas. Det är just detta – att det ska undvikas – som vår förändring av straffrätten syftar till. Att det här systemet inte har korrigerats av tidigare regeringar är ett oförlåtligt politiskt svek.

Fru talman! Att reformer är historiska är ett överutnyttjat påstående inom politiken, men det vi debatterar här i dag är en historisk reform. År 1962 – för 64 år sedan – antog riksdagen brottsbalken. År 1989 – för snart 40 år sedan – genomfördes den senaste stora reformen. Den syftade till att ytterligare minska användningen av fängelsestraff. Med 1989 års reform fick vi ett system där gärningsmannens intresse av att slippa fängelse kom att väga tungt. Brottsoffers behov av upprättelse och samhällets berättigade intresse av skydd fick stå tillbaka.

Nu är regeringens ambition att fler brottslingar ska fängslas och att de ska få längre straff. Skälen till detta är två. För det första handlar det om att brottsoffer ska få upprättelse. Detta behov är lika mänskligt och viktigt som omsorg, förståelse och respekt. För det andra handlar det om att förhindra och förebygga brott. Den som sitter inlåst kan helt enkelt inte begå nya brott ute i samhället. För utstuderade former av brottslighet har skärpta straff också en avskräckande effekt. Det här vägrar våra välmenande vänner på vänsterkanten att erkänna.

Nu ser vi hur den gängrelaterade grova våldsbrottsligheten minskar tack vare en offensiv kriminalpolitik och straffskärpningar riktade mot den organiserade brottsligheten. Detta räddar liv. Även inbrotten och flera andra brottstyper minskar kraftigt.

Med skärpta straff – genom den straffrättsreform som vi talar om här i dag – kan vi också se till att andra former av brottslighet minskar. Vi kan till exempel se till att färre nioåriga flickor våldtas, helt enkelt genom att våldsamma pedofiler sitter inlåsta.

Fru talman! Vi har redan skärpt ett femtiotal straffskalor, sett till att grova våldtäkter kan ge livstids fängelse, infört säkerhetsförvaring som särskild påföljd, infört dubbla straff för gängkriminella och mer därtill. I dag beslutar riksdagen om ytterligare lagändringar av större principiell betydelse. Det här handlar om mycket mer än mängdrabatten. Det som debatteras i dag är fullföljandet av det systemskifte som regeringen har arbetat intensivt med under mandatperioden.

Det handlar om att ta bort presumtionen mot fängelse, om att se till att hela straffskalorna används och om att ta bort orättvisa billighetsskäl. Dessa innebär bland annat att en gärningsman, till exempel en våldtäktsman, får ett mildare straff för att han förlorar jobbet eller för att han själv skadade sig när han begick brottet.

Fru talman! Inför valet 1991 hade Moderaterna valaffischer med texten: Montera bort svängdörrarna på Kumla. Moderaterna vann det valet, och Gun Hellsvik utsågs till justitieminister. Hon talade då om behovet av att göra grundliga förändringar av straffrätten. Viktiga steg togs, men arbetet hann inte fullföljas under den då kortare – treåriga – mandatperioden.

Hellsvik konstaterade att det skulle krävas ytterligare mandatperioder innan kriminalpolitiken var reformerad på det sätt som hon och Moderaterna eftersträvade, men när Socialdemokraterna återtog regeringsmakten sattes renoveringen på paus. Mängdrabatten bestod. Presumtionen mot fängelse bestod. Ordningen där straffen koncentrerades till straffskalornas nedre delar bestod. Under tre decennier ändrades ingenting av principiell betydelse.

Det har bara duttats fram till nu. Socialdemokraterna har uppenbarligen varit helt ointresserade av att ändra grunderna för straffrätten. Här i talarstolen stod Morgan Johansson så sent som förra mandatperioden och försvarade mängdrabatten. Men med den moderatledda regering som valdes 2022, och under justitieminister Gunnar Strömmer, har vi äntligen återupptagit arbetet med att reformera den otillräckliga straffrätten.

Fru talman! Det är uppenbart att Socialdemokraterna inte vill detta. De pratar gärna om tuffa tag och behov av förändring, men när reformen ligger på bordet röstar de nej. De röstar nej till att avskaffa mängdrabatten, nej till att ta bort presumtion mot fängelse, nej till att hela straffskalorna ska användas, nej till strängare straff och nej till att göra upp med den defensiva straffrätten. Socialdemokraterna vill i grunden bevara den straffrätt som de själva en gång i tiden skapade. De vill behålla den. De vill inte ha något systemskifte, och detta handlar om ideologi.

Den socialdemokratiska samhällsanalysen gör gällande att det egentligen är synd om dem som begår brott, att brottslingar är offer för samhällets påstådda orättvisor och att samhället därför har ett ansvar att hjälpa brottslingarna och ge dem en ny chans i alla lägen. Socialdemokraterna betraktar inlåsning som ett nödvändigt ont som bör minimeras. Det här vill de inte säga, för de vet att svenska folket inte håller med.

Moderaterna, å andra sidan, anser att de som väljer att begå brott är ansvariga för sina egna handlingar, att brottsoffer förtjänar upprättelse och att det finns många farliga individer som samhället måste skyddas från.

Jag noterar också att Socialdemokraterna inte nämner rättstryggheten. Inte med ett ord nämns något om statens grundläggande ansvar att skydda medborgarna från våld och brott. Inte heller nämns brottsoffer en endaste gång i Socialdemokraternas följdmotion.

Fru talman! Jag är tacksam över att vi har en regering som värnar rättstryggheten och att Sverige nu kan få en straffrätt värd namnet, som ger brottsoffer upprättelse och som skyddar hederliga medborgare. Och när livstidsstraff inte döms ut ska den dömda i möjligaste mån återanpassas till samhället. Upprättelse, skydd och återanpassning är tre syften utan motsättning, tre delar av samma rättsstatliga ansvar, och detta säkerställs med denna reform.

En viktig del av reformen är att göra straffmätningen mer nyanserad. Det innebär att hela straffskalan ska användas. Det kan låta självklart, men i praktiken döms straff i de flesta fall ut i den nedre delen av straffskalan medan den övre delen av straffskalan sällan används och maxstraff i princip aldrig döms ut. Så ska det inte vara. Straffskalan ska betyda vad den anger. Straffskalan är inte en teoretisk ram. Den uttrycker en förväntan från den folkvalda riksdagen om vilka straff som domstolarna faktiskt ska döma ut.

En annan viktig del är att flerfaldig brottslighet får större betydelse. Den så kallade mängdrabatten innebär att upprepade brott automatiskt ger straffrabatt enligt en matematisk modell. Endast det första brottet ger fullt straffvärde. Det andra brottet ger enbart en tredjedel, det tredje en sjättedel och därefter knappt någonting.

Det här är en djup orättvisa, för bakom varje brott finns en människa: en ny kille som rånats och förnedrats, en ny pensionär som berövats sina besparingar, en ny ung kvinna som utsatts för övergrepp. Det andra brottsoffrets lidande är inte mindre än det första. Det andra brottet är inte mindre olagligt än det första.

Men för den som har begått tillräckligt många brott har fortsatt brottslighet i praktiken blivit straffri. Det är absurt att polisen varje dag griper förbrytare som inte bryr sig ett skvatt, för de vet att det inte får någon konsekvens. Nu ändrar vi på detta.

Det finns gott om forskningsstudier som visar att inkapacitering av just högfrekventa förbrytare är ett mycket effektivt sätt att minska brottsligheten i samhället. Av stor betydelse är också att presumtionen mot fängelse tas bort. I dagens system är utgångspunkten att fängelse ska undvikas. Den ordningen har blicken riktad mot gärningsmannens intresse av att slippa fängelse samtidigt som brottsoffrets intresse och samhällets behov av skydd negligeras. Det är inte en rimlig ordning, och vi justerar också detta.

Även orättvisa billighetsskäl tas bort. Den som skadar sig när den begår brott ska inte få lägre straff. Den som förlorar jobbet på grund av sitt brott ska inte få lägre straff. Att det har gått lång tid sedan brottet begicks ska inte i sig vara ett skäl för strafflindring.

Fru talman! Socialdemokraterna röstar inte bara nej till att avskaffa mängdrabatten. De röstar nej till hela denna straffrättsreform. Detta är en rättspolitisk linje från Socialdemokraterna. Men de vågar inte stå för den, så nu försöker de flytta fokus från sak till process. De påstår att vår reform inte är seriös. Det är en helt grundlös anklagelse mot en utredning på över 2 000 sidor och en beredningsprocess som har pågått i tre års tid. Jag har personligen debatterat dessa frågor i över tio år, och detta är en synnerligen genomtänkt reform. Socialdemokraterna påstår dessutom att inget kan förverkligas förrän 2040. Det är ren och skär lögn.

Socialdemokraterna påstår också att det blir för dyrt. Men att det skulle vara för dyrt att låsa in brottslingar är om något ogenomtänkt. Här avslöjas en total oförståelse för att de samhällsekonomiska kostnaderna för brottslighet vida överstiger kostnaden för fler anstaltsplatser. Det kan noteras att Socialdemokraterna vill lägga ännu större summor på ökat bistånd. Detta handlar alltså inte om vad Sverige har råd med utan om vad man prioriterar.

Socialdemokraternas eget förslag innebär inget av allt det vi föreslår, förutom att ta bort mängdrabatten för vissa grova brott. De allra flesta brott kommer dock att fortsätta att omfattas av mängdrabatten, inklusive bedrägerier, narkotikabrott och barnpornografibrott.

Fru talman! Eftersom riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om ikraftträdandedatum räcker det tyvärr inte med att riksdagen i dag röstar om detta. Sverige behöver även efter valet helt uppenbart ha en regering som vill genomföra denna reform. Det är nödvändigt att riksdagen bemyndigar regeringen eftersom det stämmer att vi inte vet det exakta datum då kriminalvården har tillräcklig kapacitet. Det här är alltså det ansvarsfulla sättet att lösa detta på för att så fort som möjligt få dessa reformer på plats.

Om Socialdemokraterna hade velat se dessa reformer hade de röstat för dem, men det vill de inte.

Fru talman! Det vi röstar om i dag är en historisk korrigering, från otydlighet och slapphet till begriplighet och konsekvens samt från att utgå från gärningsmannens intressen till att i stället prioritera brottsoffers behov av upprättelse och samhällets behov av skydd. Socialdemokraterna röstar nej. Moderaterna röstar ja.

Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på samtliga följdmotioner.

(Applåder)