Fru talman! Det här är min sista debatt i den här kammaren den här mandatperioden. Jag önskar att den hade handlat om något annat än att sätta 14-åriga barn i fängelse.

Fru talman! Låt mig börja där. Barn föds inte som kriminella. Ingen fyraåring drömmer om att bli torped. Ingen sjuåring skriver i skolboken: ”När jag blir stor vill jag skjuta någon.” Någonting händer på vägen. Någon upptäcker ensamheten, ilskan, fattigdomen och längtan efter att höra till. Och när samhället inte säger ”Jag ser dig” gör någon annan det – en rekryterare, en gängledare, en vuxen man som inte själv vågar hålla i vapnet. Gängen hinner före oss. Det är den sanningen vi måste våga möta.

Och vad svarar politiken? Vi flyttar straffbarhetsåldern längre ned. Den sänks till 14 år. Den här regeringen säger med stöd av Socialdemokraterna att 14-åringar ska kunna dömas till fängelse. Ungdomsreduktionen begränsas. Och för personer under 18 år höjs det maximala fängelsestraffet till 18 år. Lyssna på det – 18 år! Vi är beredda att ge ett barn ett fängelsestraff som är lika långt som hela barndomen. Och det kallar vi handlingskraft.

Jag säger inte detta för att ursäkta brott. Den som förlorat ett barn till våldet ska aldrig behöva höra politiker förminska det som hänt. Men rättvisa och prevention är inte motsatser. Vi måste skydda barnet från att bli skjuten och skydda barnet från att bli skytten. Det är samma kamp, fru talman.

Bakom många av dessa barn finns det vuxna människor. De beställer, betalar för och levererar vapnet. Sedan skickar de fram ett barn för att bära risken. Jag vill se en stat som jagar dem med all sin kraft, som tar deras pengar, tar deras vapen och slår sönder deras organisationer och verksamheter.

Vi ska straffa de vuxna som använder ett barns liv som förbrukningsvara. När 14-åringen blir för riskabel för gängen kommer de nämligen inte att lägga ned sin verksamhet. De kommer att leta efter en 13-åring och sedan en 12-åring, en 11-åring och en 10-åring.

Sverige måste bestämma sig. Ska vi följa gängen allt längre ned i åldrarna? Eller ska vi stoppa dem innan de når barnen?

Fru talman! Jag har stått i den här kammaren och den här talarstolen många gånger. Men när jag nu gör mitt sista anförande den här mandatperioden vill jag lämna efter mig en övertygelse. I ett samhälle får man aldrig bli så rädd för sina barn att man slutar tro på deras möjlighet att förändras.

Ett barn kan begå en fruktansvärd handling, och det måste få konsekvenser – ja. Ett barns värsta handling får dock inte bli hela definitionen av dess framtid.

Vi kan bygga fler fängelser – fler fängelser än bostäder, till och med – och vi kan höja murarna och sänka åldrarna. Men om barnen fortsätter att komma dit har vi löst fel problem. Den viktigaste kampen utkämpas nämligen långt innan man kommer till domstolen. Den utkämpas den dag ett barn står vid ett vägskäl och två händer sträcks fram: gängets hand, och samhällets hand.

Vår uppgift är inte att bygga den bästa fängelsecellen för barnet som tog fel hand. Vår uppgift är att se till att vår hand når barnet först. Det är den politik jag fortfarande tror på.

Jag vill lämna denna kammare med dessa ord: Skydda brottsoffren, och jaga dem som rekryterar, men ge aldrig upp barnens framtid. Om ni inte visste detta vet ni det nu.

Jag vill yrka bifall till motion 2025/26:4234.

Jag tackar alla kollegor, kammarkansliet och utskottskansliet för den här tiden i Sveriges riksdag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)