Fru talman! Det som nu händer i Sverige är ytterst allvarligt i många avseenden. Vi vet exakt vilka som drabbas och som kommer att fortsätta drabbas. Det är inte ministersöner som deltar i kriminella våldsgäng som kommer att fängslas. Det är barn i arbetarfamiljer, familjer som kanske har sociala svårigheter och familjer i vissa geografiska områden. Det är svarta barn. Det är bruna barn.

Regering efter regering har rivit ned alla skyddsnät under decennier. Något som många av oss flaggade för har blivit verklighet, det vill säga att kriminella utnyttjar barn till de brott de vill ska begås.

Lösningen från dem som varit ansvariga för utvecklingen blir alltså fängelsestraff för de barn som inte fått ett skyddsnät. Och inte bara det, de inför också åtgärder som gör livet tuffare för familjer i våra förorter – straff för föräldrar om socialtjänstens åtgärder inte följs, skärpta bidragsregler som slår mot de mest utsatta och övervakning som normaliseras.

Vi har ett samhälle som alltmer präglas av repression och kontroll. Familjer med uppehållstillstånd får aldrig veta om de egentligen har en framtid här. Ni kan fråga er själva: Vad tror ni händer när familjer knäcks ekonomiskt, när föräldrar lever under en ständig press och när tilliten till samhället raseras?

Rekryteringsbasen för de kriminella gängen är inte en slump utan ett resultat av ett strukturellt utanförskap. Ungdomar växer upp i områden där skolan inte har tillräckligt med resurser, där det inte finns en meningsfull fritid och där föräldrar kämpar för att få vardagen att gå ihop. Det är barnen som står utanför, som inte ser en framtid med jobb och bostad, som sedan blir måltavlor för gängens rekryterare.

Rekryteringen har blivit professionaliserad och sker numera i sociala medier och krypterade chattar. Polisen varnar nu för att alla barn med mobiltelefon är i riskzonen.

Vi har nu nått en punkt där barn i 12–13-årsåldern rekryteras. För att ett barn ska kunna välja en ljusare väg, en hoppets väg, måste den vägen vara synlig, tillgänglig och trovärdig. I dag är den inte det för många barn i våra förorter. De ser ingen skola som fångar upp dem, ingen fritidsgård som ger dem en meningsfull gemenskap och ingen framtid med jobb och bostad. Samhället bygger på oändlig konsumtion för att man ska kunna sig som en del av det.

Forskningen är glasklar. Vi vet att skyddsfaktorer i form av en fungerande skola, en stabil familj och en meningsfull fritid är det som håller barn borta från kriminalitet. Det är där det förebyggande arbetet måste börja, det vill säga med tidiga samordnade insatser där skola, socialtjänst, polis och fritidssektor samverkar. Men för att bryta rekryteringskedjan måste insatserna få de resurser de behöver för att växa.

Barnen lockas tyvärr av pengar, status och gemenskap. Men när de väl är inne används hot mot både dem och familjen för att hålla dem kvar. Det är starka krafter vi pratar om. Låt oss tala klarspråk. Det här handlar om marknadsekonomins vidrigaste form där barns liv är prissatta och deras ”ostraffbarhet” är en tillgång som utnyttjas maximalt av drogindustrin.

Vad gör politikerna? De förstärker precis de strukturer som gör barn till lätta byten för kriminella nätverk. Ett samhälle som övervakar och straffar familjer, som tvingar föräldrar in i en omöjlig ekvation mellan jobb, boende, barnens framtid, uppehåll och så vidare, gör det svårt att ha koll. Det gör det svårt att hålla gängens rekryteringsmaskineri borta.

I allt detta – var hittar barn och unga vägen till hopp om en bättre framtid? Jag har flera gånger tagit upp att jag själv kommer från och bor i Skärholmen. Jag vill gärna ta upp ett par exempel från Skärholmen. Ministern nämnde att vi ska prata om verkligheten, inte om forskningen. Jag tycker att man kan prata om båda.

Första gången ett barn mötte polisens repression var han och hans kompisar elva år. Barnet hade spelat fotboll med sina kompisar och var på väg från fotbollsplanen med två av kompisarna. De stoppades av polisen, och de fick frågan om vart de var på väg. Varför var de så svettiga?

Den ena kompisen, ljus i hudfärgen, ombads vänta medan de andra två togs åt var sitt håll för förhör. De två barn som togs till förhör var båda svarta. Året efter, när barnen var 12 år gamla, hade alla tre haft upplevelsen av att ha blivit förhörda av polisen.

Innan jag kom till riksdagen var jag ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd. En av de första sakerna jag gjorde var att bilda ett ungdomsråd. De fick egen budget och frihet att jobba med vad de tyckte var viktigt. En av de första sakerna de ville göra var att ha ett samtal med polisen. Det var ett tufft möte. Var och en av ungdomarna i Skärholmens ungdomsråds styrelse hade varit med om situationer där de hade blivit illa bemötta av polisen. De upplevde att det var jobbigt att följa med småsyskonen till parken för att de kanske skulle möta polisen och bli förhörda. Sedan var det hur polisen bemötte nattvandrarna, på ett kanske inte så respektfullt sätt när man egentligen ska samarbeta med varandra.

Det finns mycket att berätta om mötena mellan ungdomarna och polisen. Jag vet att de tog vara på upplevelserna.

Från Skärholmen finns många andra berättelser, till exempel om den ensamstående mamman som förlorade rätten till ensam vårdnad om barnen mot en våldsam pappa, som såklart var en del av inte så trevliga miljöer.

Det finns också exempel där socialsekreterare har försökt lägga fram planer för att rädda ungdomar och barn från kriminalitet, men inte har kunnat fullfölja dem därför att resurserna inte har funnits på plats. Det är sorgligt. Ett par månader senare är situationen såklart mycket värre.

Det är de rösterna vi ska lyssna på när vi pratar om hur vi kan göra ungdomars och barns framtid bättre. Det är inte genom att de får möta repressiva krafter eller överarbetade socialsekreterare som inte har vare sig resurserna eller orken att ta hand om dem.

Det här är politik som skapar brottslingar, inte en politik som förebygger brott. De kriminella nätverken kan inte rekrytera från starka familjer och trygga skolor. Det vet vi. De rekryterar från kaos och förtvivlan. Den här regeringen bygger med många politikers tysta medgivande just nu ett Sverige med mer av kaos och förtvivlan för familjerna.

Den här politiken kommer snarare att sänka åldern på dem som rekryteras. Vi varnade för detta för flera år sedan, och nu blir det ytterligare en sänkning av åldern. Det här kommer inte att stoppa gängkriminaliteten. Drogaffärerna i de rika kvarteren går ju så himla bra.

Det är ett annat arbete som behövs. Vi behöver skydda barnen och ungdomarna, och vi behöver stoppa det som gör att pengarna rullar in.

Det behövs ett annat samhällsbygge; ett samhällsbygge som skyddar barnen från kaos och förtvivlan, som stärker familjerna, som ger barnen hopp om en annan framtid. I framtidens vänster och i Stockholms vänsterallians vill vi det. Vi vet att ett annat samhälle är möjligt; ett samhälle som satsar på välfärd och skola samt ger familjer en stabil grund att stå på, inte ett samhälle som bygger fler murar och sedan förvånas över att barnen kastas in mot dem.

Att straffa barn för vuxnas misslyckanden är inte politik. Det är ett svek. Att låsa in ett barn är att cementera en kriminell identitet. Det vet vi från Danmark. Det handlar inte om rehabilitering, utan det handlar om att bryta kontakten med skolan, familjen, med ett normalt liv. Det är inte en sund miljö att växa upp i.

Vi pratar om barn som i regel själva är offer, som oftast har utsatts för grov brottslighet och som nu utnyttjas av vuxna. De ska inte straffas för att vi vuxna inte har kunnat skydda dem.

Våra förorter kommer att drabbas ännu hårdare. Det är där barnen växer upp i utanförskap, och det är där de möter rasism i tidig ålder. Det är där föräldrarna ibland har dubbla jobb för att klara ekonomin. Det är där man bor trångt, och det är där man inte vet om man får stanna i Sverige. Det är där skolan inte har kraften att synliggöra var och en av barnen. Det är där gängen rekryterar.

Att ersätta sociala insatser med fängelse är att ge upp hoppet om en bättre framtid för just dessa barn. Vi behöver satsningar på skola, fritidsgårdar och socialtjänst och ett förebyggande arbete som faktiskt fungerar.

Vi som kommer från och bor i förorterna och som vet vad det innebär att leva i de områdena säger ifrån. Och vi är inte ensamma. Det finns en bred allians av civilsamhällesorganisationer, såsom Rädda Barnen, Bris och Barnrättsbyrån, och fackförbund som står emot det här.

Tillsammans med nya politiska krafter som vill skapa ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle, så som vi vill göra här i Stockholm, kräver vi en politik som bygger upp och inte river ned.

Mina medmänniskor! Låt oss inte vara ett land som straffar barn för vuxnas brott. Låt oss inte vara ett samhälle som låser in 14-åringar. För det är ett samhälle som har gett upp. Jag vägrar gå med på att vi ger upp om våra barn. Det gör vi inte nu, inte någonsin.

Till dig i Skärholmen eller annan förort som inte ser hoppet om en vacker framtid vill jag säga: Jag hoppas att du vågar be om hjälp, att du vågar berätta för någon vuxen om hoten och att du får veta att ditt liv inte ska präglas av våldschattar utan av att spela med dina kompisar, sparka fotboll, läsa i skolan och komma hem till värme.

Med det yrkar jag bifall till motion 2025/26:4234, det vill säga avslag på propositionen.