Fru talman! Jag håller helt med om att vi i ett akut läge ska försöka basera våra politiska beslut, i brist på omfattande studier avseende egna förhållanden, på den praktiska erfarenhet som vi bygger upp genom att hantera problemen i vår samtid. Då är det bara en realitet att vi måste göra både och.

Nu pågår en stor reform av Sis, den statliga ungdomsvården, men jag vill återkomma till att den statliga ungdomsvården fick uppdraget att ta hand om denna grupp av barn vid millennieskiftet. Tidigare var det Kriminalvården som hade ansvar för barn som begick allvarliga brott. Sedan fick Sis ta över uppdraget. Då gällde det en ganska liten grupp, i relation till alla andra grupper av barn i behov av statlig ungdomsvård.

I takt med samhällsutvecklingen har det förändrats. Vi har gått från ungefär 50 barn som tidigare var dömda för allvarlig brottslighet och föremål för statlig ungdomsvård till över 300 barn. Det får enorma effekter för alla andra barn i behov av statlig ungdomsvård – barn som växer upp i hem med missbruk, som själva har missbruksproblem eller stora psykosociala problem och för vilka det då inte finns plats i den statliga ungdomsvården.

Det här handlar om att få en bättre arbetsfördelning baserat på vår erfarenhet. Kriminalvården tar nu ansvar för dem som har begått de allvarliga brotten, vilket kommer att ge mycket bättre förutsättningar för att rehabilitera den gruppen av barn. Samtidigt lättar vi på trycket på den statliga ungdomsvården och andra sociala insatser för att på allvar kunna rikta resurser mot det förebyggande arbetet och barn som är yngre och ännu inte har dragits in i allvarlig brottslighet.

Vi måste alltså även reformera Sis, och det gör vi också – gärna med eftervård och gärna under mer kontrollerade former.

När det gäller andra risker som rättsväsendet har pekat på – jag kanske kan komma tillbaka till det vid tillfälle – är de nu omhändertagna på ett väldigt omdömesgillt sätt.