Herr talman! Vänsterpartiet yrkar bifall till reservation 1, vilket innebär avslag på regeringens förslag i de delar som handlar om en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Vi stöder givetvis också de två övriga reservationer som vi ställt oss bakom.

Barn och unga som har begått brott måste möta konsekvenser av sitt handlande. Ja, samhället måste reagera och visa sitt avståndstagande. Frågan är dock hur, och hur detta kan göras effektivt.

Redan i dag kan barn i åldern 15–17 år dömas till fängelse om det finns synnerliga skäl, exempelvis om brottet är mycket allvarligt, som vid mord och andra grova övergrepp. Jag och Vänsterpartiet anser att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd för unga i åldern 15–18 år och att Statens institutionsstyrelse ska ansvara för den även fortsättningsvis. Deras erfarenheter är värdefulla, och särskilt deras skolverksamhet är väldigt viktig.

Vi vill stärka och förbättra den slutna ungdomsvården, satsa på att utveckla verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen och med kraft förbättra unga frigivnas inslussning i samhället. Där har det funnits väldigt allvarliga brister. Jag anser därför att det är ett mer konstruktivt förslag att förlänga den maximala tiden i sluten ungdomsvård och att kombinera den med villkorlig frigivning, precis som vi har från fängelserna i dag, som Kriminalvården då skulle komma in och ansvara för, i samarbete med Sis.

Det finns vetenskapliga belägg för att insatser i frihet gör större skillnad, och det svenska frivårdssystemet räknas till ett av världens mest utvecklade. Insatserna som verkställs inom frivården kan utformas mer innehållsrikt och individanpassat. Det skulle stämma utmärkt väl för de unga som lämnar institutionsvården.

De barn som avses i den här propositionen är ofta mer brottsoffer än förövare. Systemet kan med rätta uppfattas som orimligt när barn som inte har uppnått tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna har lurat, drogat eller tvingat barnet att begå. Var är Tidöregeringens brottsofferperspektiv då? Att straffa dessa barn är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda.

Forskningen visar också att barn som har begått brott i regel befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma och social problematik i familjen, liksom av psykisk ohälsa. Det är också väldigt vanligt att de har upplevt våld eller varit utsatta för våld mot sin egen kropp i olika former. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts som individer med behov av stöd och skydd snarare än rättssubjekt inom den repressiva straffrätten.

Samhället har också sedan lång tid dragit sig tillbaka från ekonomiskt utsatta delar av samhället. Det har inneburit färre vuxna i många unga personers liv, och det har ofta inneburit att verksamheter som kunnat förebygga brott har gått på sparlåga. Resultatet ser vi när unga tonåringar grips för att ha mördat andra tonåringar på uppdrag av samvetslösa kriminella. Detta skapar en rädsla och en otrygghet som ekar genom hela samhället. Det måste tas på allvar.

Regeringen har dock ett ensidigt fokus på hårdare tag. Det har inte minst gällt frågan om tonårsutvisningar, som tydligt visar hur problematiskt det kan bli när regeringen driver på en lagstiftning utan att bry sig om en stark opinion. Vi riskerar nu en liknande situation inom kriminalpolitiken.

Också här har det varit väldigt starka opinionsyttringar, och misstron mot regeringens politik är och har varit stark. Nu är den det även i professioner inom särskilt juristkåren. Det är en kår som egentligen domineras av människor som röstar borgerligt, men nu förekommer blandade upprop genom aktioner som liknar metoo och som benämns jutoo, där ”ju” syftar på juridiken. Nästan 2 000 jurister har redan varnat för en nedmontering av rättsstaten och för att regeringen allt oftare ignorerar allvarlig kritik från Lagrådet.

Som jurist med mer än 55 års yrkeserfarenhet är jag en av dem som har reagerat på och förfärats över Tidöregeringens hänsynslöshet i sin iver att införa så kallade reformer. Förslaget till lagstiftning om sänkt straffbarhetsålder var det mest bristfälliga och undermåliga jag någonsin läst. Nu måste jag tyvärr lägga till ett ännu värre exempel, nämligen den stora straffrättsreform som också ska debatteras i dag.

Åter till straffmyndighetsåldern: Här finns förödande kritik från många instanser – tunga sådana – i form av myndigheter, forskare och aktörer inom civilsamhället, utan att regeringen låter sig påverkas. Sju av utredningens nio experter motsatte sig förslaget att sänka straffbarhetsåldern när man diskuterade en sänkning från 15 till 14 år, det vill säga den gräns vi nu har på bordet. Därför går det inte att benämna den utredningen som en expertutredning. Statusen höjdes definitivt inte heller av att enbart 3 av de 95 remissinstanserna tillstyrkte förslaget.

Trots den massiva kritiken gick regeringen vidare med ett förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Det drog man dock tillbaka av rädsla för att bli nedröstad här i kammaren, och vi har nu ett aktuellt förslag på 14 år.

Det vi ser är en relativisering av expertorgans och Lagrådets yttranden som kan ifrågasättas men som är en trend också bland högerregimer i andra länder. Det är en skam att Sverige har bidragit till detta och att vi ser en så stark trend till nonchalans mot expertis och något som jag tyvärr skulle vilja benämna som kunskapsförakt. Det är ett hemskt fenomen.

Socialstyrelsen har hela tiden hävdat att utvecklingen mot ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar. Det borde inte drabba det enskilda barnet.

Kriminalvården har också länge hävdat att man inte har resurser att ta hand om så här unga barn. Förändringar har skett så att Kriminalvården har utvecklats, men man är verkligen nybörjare på det här området.

Forskningen visar även att barn som har begått de här brotten i regel befinner sig i sammanhang med omsorgsbrist, trauma och psykisk ohälsa. Härtill kommer uppgifter om att barnen ofta har upplevt våld, vilket jag vill återkomma till. Det kräver att barnen bemöts som individer i behov av stöd och skydd. De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen, och det ska inte även samhället vara.

För att hantera och vårda de här barnen krävs oundvikligen en stark kontroll, och det finns vägar framåt som bygger på forskning och beprövade erfarenheter. Vi vill stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och utveckla ungdomshemmen. Sist men inte minst vill vi förbättra unga frigivnas inslussning i samhället, som i dag är väldigt bristfällig. En skärpt kontroll kan uppnås med gps-övervakning, personliga övervakare och eftervård för den som frigivits.

Barn och unga som utnyttjas i kriminella nätverk behöver även få tillgång till traumabehandling, och det behöver bli lättare att få akuta LVU-omhändertaganden av utsatta barn och unga.

Idealt ska vi naturligtvis förhindra att unga begår brott över huvud taget och se till att de inte kommer i närheten av kriminalitet. Här är det brottsförebyggande arbetet otroligt viktigt, men det är dessvärre eftersatt av regeringen.

Många samverkansprojekt är dock igång, en del med väldigt imponerande resultat. Jag vill nämna ett exempel, nämligen SAO-jobb. Det är en studiemotiverande arbetsorientering där man samverkar med både näringsliv och offentlig sektor. Där kan unga komplettera skolgången med att jobba två timmar i veckan, och få betalt för det, mot att de också sköter skolarbetet. Detta har varit framgångsrikt där det har prövats, och försöksverksamheten sprider sig över landet. Det är utmärkt.

Jag tar upp detta som ett exempel på hur näringsliv och offentlig sektor, utöver kriminalvård och socialtjänst, kan bidra väldigt konstruktivt. Samhällets olika delar måste naturligtvis samverka.

Regeringen har nyligen upptäckt att man behöver satsa mer på förebyggande insatser och har till exempel gett Brå i uppdrag att undersöka hur kulturprojekt skulle kunna bidra till att förebygga våldsbejakande aktiviteter bland ungdomar, inklusive våldsbejakande extremism. Jämställdhetsmyndigheten har fått i uppdrag att granska sociala medier och vad de kan innebära för våldsutsatthet och våldsutövande, inklusive manosfären.

Jag vill återkomma till brottsofferperspektivet. Det finns oerhört många exempel där professionella som möter ungdomar säger att de är allvarligt utsatta för våld i den egna familjen. Det kan handla om att de har bevittnat våld eller om att de själva har utsatts för våld. Det finns data sedan länge. Vi vet att vart 10:e barn i vårt land har upplevt våld i hemmet och att vart 20:e barn gör det ofta. Vi måste ta dessa siffror på allvar och fokusera mycket starkt på att förebygga mäns våld mot kvinnor och barn för att begränsa något som utgör en grogrund för att personer lär sig att använda våld som maktmedel redan i unga år och inom familjen.

Forskningen visar entydigt att barn under 15 år saknar den kognitiva och emotionella mognad som krävs för att de ska förstå konsekvenserna av sina handlingar. Gränsen sattes 1864, vilket kan tyckas vara väldigt länge sedan. Det skedde dock av en anledning, och den anledningen finns kvar. Strafflagen, som var föregångare till brottsbalken, markerade den här gränsen. Mycket har hänt sedan dess, men barn är fortfarande barn. Samtidigt har samhället blivit alltmer komplicerat, och kanske är det mer motiverat att fråga sig om gränsen borde höjas än att sänka den.

Vi har ratificerat barnkonventionen och antagit den som svensk lag. Barnrättskommittén har tydligt uttalat att en sänkning av ett lands befintliga straffbarhetsålder strider mot konventionen. Det är värt att tänka på med fullt allvar.

Vi kan också se att dessa reformer drabbar könen olika. Flickor är mer utsatta och förekommer oftare som målsägande redan innan de kommer in i de kriminella gängen.

Någon har sagt: Utan sårbara barn, ingen rekrytering.

År 2025 tilldelades Frances Crook världens största pris inom kriminologi, Stockholm Prize in Criminology, för att hon verkat för att reducera antalet barn i fängelse i Storbritannien. Detta antal har minskat från 3 500 till 500. Hon menade i sitt anförande och i intervjuer att Sveriges regering har gjort nästan allt fel. Man har satsat på fängelser i stället för på förebyggande sociala insatser.