Herr talman! Kära kollegor! För Miljöpartiet är det självklart att samhället ska agera kraftfullt mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. För oss är det lika självklart att reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en chans till rehabilitering och återanpassning. Vi menar att regeringens förslag i den här propositionen går i motsatt riktning och dessutom kommer att innebära en tydlig förskjutning inte bara i synen på unga lagöverträdare utan också från förebyggande, sociala och vårdande insatser till ökad repression mot barn och unga.

Vi har tillsammans med remissinstanser och experter konsekvent sagt nej till att sänka straffmyndighetsåldern. Men regeringen har tyckt sig veta bättre. I sista stund tvingades man tidigare i somras att backa från sin egen politik. Det var välkommet, men samtidigt är det beklagligt hur regeringen fortsätter att hantera denna allvarliga fråga om att sätta barn i fängelse så slarvigt.

FN:s barnrättskommitté uppmanade 2023 Sverige att behålla straffbarhetsåldern på 15 år. Det är en uppmaning som inte går att missuppfatta. Ändå tillsatte Tidöregeringen samma år en utredning som skulle överväga att, om det var lämpligt, lämna förslag om sänkt straffbarhetsålder. Få rättspolitiska förslag har mött lika massivt motstånd som dagens förslag att sänka straffmyndighetsåldern för allvarliga brott, även om det är tillfälligt.

Vi anser att det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringen först gick vidare med förslaget om att sänka till 13 år, sedan tog tillbaka det och därefter föreslog en sänkning till 14 år trots den skarpa kritiken från såväl barnrättsorganisationer och rättsväsen som fackförbund, akademi, myndigheter och Lagrådet.

Sammantaget är bilden tydlig, anser vi. Förslaget saknar stöd i forskning, riskerar att motverka sitt eget syfte och innebär ett allvarligt avsteg från principen att barn ska behandlas som barn i rättssystemet.

Redan i utredningen Straffbarhetsåldern framkom vilka risker som var förenade med en sänkt straffmyndighetsålder till 14 år. Åtta av utredningens elva sakkunniga experter lämnade särskilda yttranden eller reservationer till utredningens förslag.

Experterna framhåller sammantaget att en sänkt eller differentierad straffbarhetsålder saknar forskningsstöd och sannolikt inte leder till minskad brottslighet. Tvärtom varnar de för att straffrättsliga ingripanden mot barn riskerar att skada barns utveckling, öka risken för återfall och pressa rekryteringen till kriminella nätverk ännu lägre ned i åldrarna.

Flera ifrågasätter också utredningens påstående om att dagens ordning hotar rättssystemets legitimitet. I stället framhålls att samhällsskydd redan kan uppnås genom LVU och att resurserna bör riktas mot tidiga förebyggande och rehabiliterande insatser.

Även remisskritiken mot en sänkning till 14 år är omfattande. Bland annat påpekar Brå, Barnombudsmannen och Socialstyrelsen att det saknas stöd i forskning för att sänkt straffbarhetsålder skulle minska brottsligheten. Även i själva utredningen konstateras att det saknas evidens för brottsförebyggande effekter.

Brå, Domstolsverket och Polismyndigheten lyfter också fram betydande risker med en differentierad straffbarhetsålder. En ordning där olika regler gäller beroende på brottets art riskerar att skapa både tillämpningsproblem och legitimitetsproblem. Det kan exempelvis uppstå svåra gränsdragningar när samma unga person misstänks för flera brott, där vissa omfattas av den föreslagna regleringen och andra inte. Ett sådant system riskerar att bli svårt för rättsväsendet att hantera och svårt för allmänheten att förstå. Det kan i förlängningen skada förtroendet för rättssystemet, särskilt bland barn och unga.

Flera remissinstanser lyfter även fram de konkreta riskerna för barn. Dessa risker ser inte olika ut beroende på om barnet är 13 år eller 14 år. Enligt Bris och andra barnrättsorganisationer kan frihetsberövande påföljder få allvarliga negativa konsekvenser för barns utveckling. Det framgår även av själva utredningen att sådana påföljder kan förstärka ett kriminellt beteende och påverka barnets familj negativt. Det gäller särskilt barn som redan befinner sig i utsatta livssituationer och därmed riskerar att dras ännu djupare in i kriminalitet.

Fackförbundet ST och Socialstyrelsen, bland andra, påpekar dessutom att barns hjärnor inte är färdigutvecklade i så här unga åldrar. Förmågan till impulskontroll, konsekvenstänkande och riskbedömning är ännu under utveckling. Det gör det orimligt att behandla barn i nedre tonåren som vuxna i ett straffrättsligt sammanhang. En sådan likställning riskerar att bli både orättvis och kontraproduktiv.

Kritiken handlar också om vilken syn på barn som ska prägla rättsstaten. Institutet för mänskliga rättigheter beskriver förslaget som ett radikalt avsteg från Sveriges långvariga tradition, som det ju tidigare har refererats till här av min namne i utskottet, att basera reformer som rör barn på vetenskap, kunskap om barns utveckling och barnets bästa. Den svenska rättsordningen har historiskt byggt på att barns särskilda behov kräver särskilda lösningar.

Även de myndigheter som ska hantera konsekvenserna av regeringens förslag pekar på allvarliga brister. Kriminalvården framhåller att myndigheten saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens för att hantera barn i nedre tonåren. Polismyndigheten men också Justitiekanslern och Statskontoret lyfter fram att de praktiska och organisatoriska konsekvenserna inte är tillräckligt analyserade. Polismyndigheten varnar dessutom för att kriminella aktörer kan komma att rekrytera ännu yngre barn för att undgå straffrättsligt ansvar. En sådan utveckling skulle självklart innebära att gränsen för vilka barn som exploateras av kriminella nätverk förskjuts ytterligare nedåt.

Herr talman! Barnkonventionen är svensk lag. I stället för att säkerställa den rätt till skydd som barnkonventionen innehåller och sträva efter att skyddet bibehålls eller stärks behandlar regeringens förslag konventionens bestämmelser som hinder att ta sig förbi. Man menar att en inskränkning och kränkning av en rättighet är okej så länge det inte görs med barnkonventionen som grund utan med syftet samhällsskydd eller brottsoffers upprättelse. Det är ett helt felaktigt sätt att hantera folkrättsliga förpliktelser och mänskliga rättigheter – förpliktelser som dessutom gäller som svensk lag, vilket också Institutet för mänskliga rättigheter har påpekat i en mycket läst debattartikel.

Barn och unga som begår brott ska naturligtvis mötas av konsekvenser till följd av sitt agerande, men på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling och behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Den principen bygger på erfarenheten att ingripanden mot unga människor måste anpassas till den unges brist på mognad.

Att sänka straffmyndighetsåldern är ett av de mest långtgående skiftena i svensk barnrätt och straffrätt. Ändå har den här processen präglats av påskyndade processer, parallella utredningar och uppdrag till myndigheter och bristande överblick. Inte minst har regeringen hanterat kopplingen mellan frågan om att inrätta ungdomsfängelser till frågan om sänkt straffmyndighetsålder ogenomtänkt, hastigt och utan möjlighet till analys av konsekvenserna av helheten.

Utredningen om ungdomsfängelser byggde på en straffmyndighetsålder på 15 år, och det gjordes inte analyser utifrån en lägre ålder. Det konstateras till och med i utredningen att om straffmyndighetsåldern sänks kan det finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den ålderskategorin. Eftersom så unga barn inte har omfattats av de analyser som gjordes i utredningen kan det finnas behov av ytterligare analyser om frihetsberövande påföljder för barn om straffmyndighetsåldern sänks.

Herr talman! Miljöpartiet står bakom regeringens förslag att skärpa påföljden ungdomsövervakning, skärpa regleringen vid misskötsamhet i samband med ungdomsvård och ungdomstjänst samt att sänka gränsen för när åklagaren ska väcka bevistalan enligt presumtionsregeln för brott med minimistraffet fem års fängelse till fyra år. De förslagen skiljer sig från propositionens mer långtgående repressiva delar genom att de ger samhället möjlighet att reagera tydligare utan att sänka straffbarhetsåldern eller generellt höja straffen för barn.

Ungdomsövervakning är en icke frihetsberövande påföljd som infördes för att fylla utrymmet mellan ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Miljöpartiet ser positivt på att sådana påföljder kan användas i större utsträckning under förutsättning att de utformas proportionerligt och med barnets bästa i centrum.

När det gäller bevistalan bedömer Miljöpartiet att en sänkt presumtionströskel är en mer träffsäker och proportionerlig åtgärd än att göra yngre barn straffmyndiga. Rädda Barnen har också framhållit att ett ändrat regelverk för bevistalan är en bättre väg än att sänka straffbarhetsåldern. Samtidigt bör Åklagarmyndighetens invändning om att nuvarande regler är nya och ännu inte är utvärderade tas på allvar och följas upp noga.

Herr talman! För att förhindra att barn rekryteras in i gängen och förmås att begå grova brott är det breda och långsiktiga förebyggande arbetet helt avgörande. Vi i Miljöpartiet vill ge kraftigt stärkta resurser till vård, socialtjänst, psykiatri och skola. Det är verksamheter som varje dag möter barn och deras familjer och som har störst möjlighet att främja en gynnsam utveckling för varje barn och förebygga en kriminell utveckling innan det första brottet sker.

Dessutom måste riktade förebyggande insatser mot barn och unga i riskzon komma fler till del. Det finns många exempel på goda projekt som borde kunna spridas bättre. Det här är dock en resursfråga. Alla kommuner har inte sådana resurser, och vi anser därför att kommunerna borde få mer resurser från staten.

Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott ofta har en omfattande problembild med flera riskfaktorer, såsom en tidigare ställd psykiatrisk diagnos, uppvisad hög aggressivitet, låg impulskontroll och omfattande skolfrånvaro. Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar eller bor med en ensamstående förälder eller föräldrar som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom är närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begår det första brottet.

Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden för att rekryteras till kriminalitet och att skola, socialtjänst och ibland polis har kännedom om detta. Det finns därmed stora möjligheter att fånga upp dessa barn och deras familjer genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer redan innan det första brottet begås.

Miljöpartiet vill behålla straffmyndighetsåldern 15 år och fortsätta reformera insatserna hos Sis. I debatten låter det ibland som att vi diskuterar ungdomsfängelse för unga personer eller ingen åtgärd alls. Jag vill därför förtydliga igen att det inte är det vi talar om.

Reformarbetet hos Sis har pågått under många år. Många av de brister som har lyfts fram i debatten handlar om problematik som inte längre finns. I en intervju i Dagens Nyheter i somras med den nyligen tillsatta gd:n för Sis framhöll han att åtgärden att nu införa ungdomsfängelse var lite sen med tanke på att Sis redan har utvecklats i den riktningen.

De Sis-hem där barn sitter som har begått brott fungerar i praktiken som fängelser. Sis är ju den myndighet som har varit specialiserad på att just ta hand om unga personer som har begått brott.

Jag ansluter mig för övrigt till det resonemang som Centerpartiets representant hade i ett meningsutbyte tidigare om vikten av att vårdtiden måste vara tillräckligt lång. Det är inte bättre för ett ungt barn att hamna i fängelse med reducerad strafftid och inte få tillräcklig tid på sig att utvecklas för att komma ut med de bästa förutsättningarna att inte begå nya brott.

När barn begår grova brott är det samhällets misslyckande, och det här ska inte dumpas över på barns axlar.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och 4. Jag tror att Vänsterpartiet redan yrkat bifall till reservation 1 men lägger själv till reservation 4.