Herr talman! Jag tycker personligen att abort är en helt annan fråga att diskutera som inte ska inkluderas i migrationsdebatten. Där delar jag kollegan Wärnicks åsikt.

Jag kan konstatera att vi har olika åsikter om vilka nivåer som ska gälla och hur man ska följa upp de nivåerna. I dag har vi nivåer för att få ta hit sin familj, oavsett om man har ett, två, tre eller fyra barn. I dag har vi en tidsperiod på ett år. Vi kan konstatera att det parti som Niels Paarup-Petersen, som själv inte vill höja nivåerna utan vill ha kvar dem, har tänkt samarbeta med tycker att de är för låga och vill höja dem med 10 procent – vi säger 30 procent. Vi kan konstatera att vi har olika politiska viljeinriktningar.

Både jag personligen och mitt parti tycker att det är relevant att följa upp att kravet följs, att det inte bara är ett på-papperet-krav att man ska ha fått en lön och ett arbete. Som sagts tidigare i debatten kan det vara lätt att åstadkomma det, men det är svårt att visa att man under två år har en annan lön än den man verkligen har. Därför tycker jag att det är relevant.

Sedan är det en passus som Niels Paarup-Petersen väljer att inte lyfta fram alls: Det finns möjligheter till individuella bedömningar och undantag. Det är väldigt viktigt att säga.

Jag tycker att det är helt fel att göra den här motsättningen. Vi kan diskutera nivåerna. Vi kan diskutera om det ska vara ett eller två års karens på att behöva ansöka. Vi kan diskutera om det är dagens nivå, 10 procent eller 30 procent som är relevant. Men låt debatten stanna där! Varje familj har ju också att planera sin framtid, oavsett om det gäller bostad, arbete eller hur många man ska vara. Låt debatten handla om det!