Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att vår grundhållning är att Sverige har en underrättelsetjänst av hög kvalitet. Det fick vi ytterligare ett kvitto på häromdagen. Svensk underrättelsetjänst rankades då på plats sex av alla europeiska länders tjänster.

Rankningen hade gjorts av nypensionerade underrättelseofficerare från 25 länder. De borde veta vad de talar om. Som nypensionerade är de också lite mer fria att säga ungefär vad de har upplevt under sitt arbetsliv. Särskilt lyfter man fram svensk signalspaning, som i decennier har gett oss unik information om vad som händer i vår omvärld, hur säkerhetshoten utvecklas och hur de ser ut.

Det är ingen slump att vi har en i grunden högkvalitativ underrättelsetjänst. Svensk underrättelsetjänst byggdes upp under efterkrigstiden, under kalla kriget, när supermakterna USA och Sovjetunionen stod mot varandra. Det var livsviktigt för Sverige då att som ett litet, alliansfritt land, geografiskt mitt emellan supermakterna, ha en egen högkvalitativ underrättelseförmåga.

Visst hade vi ett informationsutbyte med andra tjänster i väst, men vi kunde inte förlita oss på att alltid få fullständig eller ens korrekt information. Vi behövde en egen förmåga, och den skapades av socialdemokratiska regeringar under decennierna efter kriget, inte minst under ledning av statsminister Tage Erlander, som visste vad han gjorde. Han hade som statssekreterare haft ansvar för stora delar av den civila underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Det finns alltså historiska skäl till att Sverige har prioriterat underrättelseverksamheten på ett sådant sätt att vi nu kan påstå att vi hör till de bästa i Europa. Den förmågan måste vi vidmakthålla och utveckla. Även om vi nu är medlemmar i Nato är det på många sätt ännu viktigare nu. Säkerhetshoten i dag ser annorlunda ut än vad de gjorde under kalla kriget.

På många sätt befinner vi oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det rasar ett krig i Europa sedan över fyra år tillbaka efter Rysslands invasion av Ukraina. Med det föll också den europeiska säkerhetsordningen samman. Sverige och många andra länder bistår Ukraina med resurser och vapen, men inget tyder på att kriget är på väg att ta slut.

Vi har sett ett antal exempel på ryska påverkansoperationer och störningar också mot andra länder än Ukraina: drönare som kommer in i Natos luftrum, politisk påverkan inför val i EU-länder, cyberattacker – för att bara nämna något.

Den senaste påverkansoperationen är förmodligen den att Ryssland systematiskt använde migrantkrisen i Ceuta i Afrika för att splittra EU. Tyvärr gick ett antal EU-länder, däribland Sverige, i fällan och attackerade Spanien i stället för att visa solidaritet och erbjuda stöd. Därmed spelade man Ryssland i händerna.

Vi har alltså ett mycket svårt säkerhetsläge till följd av kriget i Ukraina och den ryska aggressiviteten på så gott som alla plan. Men vi har också ett terrorhot som är allvarligare än på länge. Detta terrorhot kommer framför allt från två håll: från islamistiskt håll och från högerextremt håll.

Vi ser en ökad antisemitism och en förvärrad hotbild mot judar i Sverige och i övriga Europa. Våldet och trakasserierna mot judar kan komma både från islamister och från de högerextrema. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa den antisemitismen och hatet mot judar.

Vi ser också ökad hatpropaganda mot muslimer, inte minst på nätet. Här ser vi till och med politiska partier i hela Västeuropa, inklusive Sverige, som bygger hela sin politik på att hetsa mot muslimer och därmed ökar riskerna för terror och våld mot muslimer och moskéer.

Här i Sverige har vi också sett hur de så kallade aktivklubbarna, det vill säga grupper av unga högerextrema män som har nära till våld, växer till.

Den här hatpropagandan är farlig. För den som vill veta hur det kan gå när man år efter år hetsar mot judar kan läsa på om Förintelsen. Och för den som vill veta hur det kan gå om man år efter år hetsar mot muslimer kan läsa på om folkmordet i Srebrenica för drygt 30 år sedan.

Det finns ett antal giftiga miljöer där våldet frodas – bland islamister och högerextremister – men vi har också sett den så kallade incelmiljön, det vill säga unga män som odlar kvinnohat. Också de kan vara extremt våldsbenägna och begå terrordåd.

I den här omvärlden är det kort sagt oerhört viktigt att det finns en bra underrättelsetjänst och att Säkerhetspolisen, den militära underrättelsetjänsten Must och FRA samverkar nära och har de verktyg som behövs för att följa och analysera vad som händer och ingripa när det behövs.

Efter att jag har arbetat med de här myndigheterna i olika kapaciteter i ett antal år är min bedömning att det här har fungerat väl.

Nu har dock regeringen tagit initiativ till en omfattande omorganisering av svensk underrättelsetjänst. Det beskrivs som den största omorganiseringen någonsin. Man ska bilda en ny myndighet, Sveriges utrikes underrättelsetjänst, Und, genom att bland annat bryta ut vissa delar av Försvarsmakten.

Det är man i sin fulla rätt att göra. Myndigheterna lyder under regeringen, inte under riksdagen. Vår grundinställning är den som regeringsformen ger uttryck för: Myndigheterna är regeringens verktyg för att styra riket. Regeringen har därmed stor frihet att utforma myndighetsorganisationen på det sätt man tycker är lämpligt. Det är en viktig princip för oss socialdemokrater att hålla på, för när vi är i regeringsställning vill vi naturligtvis också kunna genomföra organisationsförändringar utan att riksdagen blockerar det.

Samtidigt ser vi att den här omorganiseringen redan har påbörjats. Rekryteringsprocesserna pågår sedan i våras. Att nu försöka avbryta allt, även om man har kritik mot genomförandet, processen och tidpunkten, vore inte omdömesgillt. Därför har vi inga reservationer i det här betänkandet.

Det innebär dock inte att vi inte har några åsikter om det regeringen nu håller på med och om farorna med det. Dessa åsikter har vi fört fram vid varje tillfälle som vi träffat regeringsföreträdare om den här frågan under det senaste året. Det har varit ett antal sådana möten då vi träffat UD:s tjänstemän, ställt frågor om processen men också gett uttryck för våra synpunkter. Vid varje tillfälle har vi sagt: Stressa inte fram detta! Vänta åtminstone till efter valet! Ge det mer tid!

Vi har sett Försvarsmaktens remissvar, där man ifrågasätter tidsplanen. Vi vet att en del förmågor flyttas från Försvarsmakten till den nya myndigheten, och det är oklart hur Försvarsmakten ska kompenseras för det. Och för bara någon månad sedan sa chefen för den militära underrättelsetjänsten, Must, Thomas Nilsson samma sak: ”En av de riskerna är ju om förändringen genomförs väldigt hastigt och snabbt och det är ju det som är regeringens inriktning.”

Vi har alltså precis samma oro som Försvarsmakten och Must om tidsplanen. Det här ska vara genomfört om fyra månader. Det är en oerhört kort tidsperiod för en så stor omorganisering.

I sin replik till mig sa Aron Emilsson nyss ungefär att om man inte vill ta risker får man inget gjort. Men man kan ju välja vilka risker man ska ta. Man kan välja tidpunkt. Man kan välja hur långt en sådan process ska gå. Man kan minimera riskerna, och det måste väl ändå vara det vi strävar efter.

Vi har en oro för tidpunkten. Man gör det här nu när vi står inför ett allmänt val med medföljande ökad hotbild för både våld och utländsk påverkan. Då är vår fråga: Är det verkligen klokt att genomföra det här nu?

Mustchefen sa i intervjun med honom att det finns en risk att man går ned alltför långt i effektivitet. Under perioden då man organiserar om riskerar man en försämring av underrättelseverksamheten. Den risken tar man nu när det är val. Kan det finnas en sämre tidpunkt?

Jag kan tycka att regeringen borde vara försiktigare, inte minst mot bakgrund av allt sjabbel med den nationella säkerhetssamordnaren, som ju blev en dråplig följetong. Vi kan inte göra fler missar nu.

Allt detta har vi framfört till regeringen under de samtal vi har haft, uppenbarligen för döva öron. Det var tydligen så viktigt att driva igenom det här snabbt att man inte ens brydde sig om riksdagens regler för propositionsstopp utan kom med sin proposition tre månader efter propositionsstoppet och sedan krävde att den skulle hastas igenom nu under sommaren. Det är därför vi står här nu.

Allt detta ger vi uttryck för i vårt särskilda yttrande. Där skriver vi också om den fråga som Håkan Svenneling tog upp, om parlamentarisk insyn och kontroll över den nya myndigheten. Det är en aspekt som regeringen inte verkar ha tänkt på alls. Den måste man naturligtvis adressera och ta tag i.

Nu går vi in i valrörelsen. Vi får se hur regeringen ser ut efter valet. Om det blir ett regeringsskifte blir det en viktig uppgift för den nya regeringen att se vad som behöver göras för att stärka och utveckla svensk underrättelsetjänst så att den också fortsättningsvis ska kunna ligga i europeisk framkant.

(Applåder)