Fru talman! Jag hoppas att ni har fått lite ledighet, vila och soliga dagar med familjen i sommar. Jag har tagit igen mycket tid med mina barn denna sommar. Det har varit mycket glass och lek. Vi har gjort utflykter och något besök på Liseberg. Vi har badat i havet från bryggor, och på västkusten har vi fångat krabbor från klipporna.

Det har varit långa soliga dagar av ledighet med kompisar och äventyr. Mellan spring och lek har min yngsta dotter ibland lagt sig på min mage och somnat en liten stund. Det är en av mina favoritstunder. Jag tror dessutom att sådana stunder, med trygga sovande barn som tar djupa andetag, är favoritstunder för de flesta av världens föräldrar. Det är stunder av närhet och trygghet.

Barnen kan få en lässtund före läggningen. ”Bara en sida till” är nog något som många föräldrar känner igen sig i. Det blir snabbt två, tre och fyra sidor, och sedan blundas det lite lätt.

Mina barn kan ha sin förälder bredvid sig före läggning. Ibland är det för att läsa en godnattsaga, för att prata om vad det bästa med dagen varit eller för att jaga bort mardrömmar. Ibland räcker det med att bara finnas där och ge trygghet.

Sverige borde vara ett land där splittrade familjer kan återförenas och återuppleva den basala tryggheten: en godnattpuss, en tröstande kram när barnet gjort sig illa eller bara vetskapen att föräldern finns där. Det borde vara enkelt. Men i dag är inte en sådan dag.

Fru talman! Med den nya lagen som regeringen lagt fram och som vi debatterar i dag kommer barn – någons älskade ungar – att berövas sin barndom. Familjer kommer att leva i långvarig, i många fall permanent, familjeseparation. Det kommer att vara omöjligt för dem att återförenas i Sverige. Regeringen vill lagstifta om flera års väntetid, skyhöga försörjningskrav och brutala regler som säger att om du blir sjuk eller arbetslös riskerar ditt barn att förlora sitt uppehållstillstånd och utvisas ur landet.

Fru talman! Barn har rätt att återförenas med sina föräldrar om de till exempel splittrats på flykt från krig och konflikter. Det garanteras av barnkonventionen. Eftersom Sverige har skrivit på konventionen och gjort den till svensk lag skulle man kunna tro att det här efterlevs. Men så är det inte med regeringens nya förslag.

I barnkonventionen sägs att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Men denna grundläggande rättighet har den här regeringen trampat på sedan dag ett från att den tillträdde. Aldrig någonsin har Sverige haft en sådan barnfientlig regering.

Barn som skiljs från sin familj hör till de mest utsatta grupperna av barn. De blir lätt offer för våld, övergrepp och exploatering. Tänk dig att du tvingas förklara för dina barn att de inte kan vara hos dig i trygghet utan att de måste stanna i farliga förhållanden för att regeringen har gjort det omöjligt för dig att nå upp till kraven. På vilket sätt kommer barnets bästa i främsta rummet då?

Det är omänskligt, och regeringens lagförslag kommer att få allvarliga humanitära konsekvenser, särskilt för barn och familjer. Att få leva med sin familj är en grundläggande mänsklig rättighet, och den grundtanken tänker vi i Vänsterpartiet värna och hålla högt.

Världen blir inte bättre av att fler gör fel. Fler behöver göra rätt. Så sa Guterres när han var flyktingkommissarie för UNHCR. Inget kunde vara mer sant. Ändå har den här regeringen aldrig gjort det som är rätt och riktigt. Tvärtom har man systematiserat familjesplittringar och utvisningar på ett fruktansvärt sätt.

Varje dag möts vi av nya reportage om liv och drömmar som krossas framför ögonen på oss. Det handlar om människor med djup förankring i Sverige. Barn som är födda och ungdomar som vuxit upp här utvisas till länder som de många gånger aldrig varit i eller har någon anknytning till. De kan inte alltid språket. Föräldrar som arbetar, kanske inom vård, omsorg eller andra bristyrken, utvisas också. Det handlar om familjevänner, kollegor eller barnens klasskompisar. De är väletablerade, är som alla andra och har gjort allting rätt och riktigt.

Detta syns tydligt i de tonårsutvisningar som pågår och som migrationsministern och regeringen aldrig haft för avsikt att stoppa. Tidöpartierna har ljugit sig igenom hela våren och sagt att de stoppat tonårsutvisningarna men skjuter bara fram gränsen nu från 18 till 21 år. Politiskt skådespel från regeringen hjälper inte alla de unga som fått orimliga och omänskliga beslut om utvisning.

För två veckor sedan skickades 19-åriga Bader, som kom till Sverige när han var 12, ensam till Syrien. Tidigare har vi kunnat läsa om hur Darya och Donya skickats till Iran och Nardine till Egypten, medan Diya och Kani kan skickas till Irak. Varje vecka är det nya fall, och de som uppmärksammas i medierna verkar vara toppen på ett isberg.

Vänsterpartiet har återkommande pressat regeringen och lagt fram förslag för att stoppa tonårsutvisningarna. Vi gör det också nu i ett motförslag till det regeringen har lagt fram. Vi kräver att tonåringarna får stanna. Vi tycker också att de tonåringar som utvisas ska få återförenas med sina familjer här i Sverige.

Om vårt förslag inte går igenom vid morgondagens omröstning är det enda sättet att stoppa tonårsutvisningarna att vi byter ut den här regeringen nästa månad.

Fru talman! Mandatperioden närmar sig sitt slut. Därmed kan vi i september sätta punkt för Tidöpartiernas omänskliga migrationspolitik. De senaste fyra åren har inneburit djupa försämringar och grova inskränkningar för människor på flykt, för asylsökande i Sverige och för människor som lever och har rotat sig i Sverige sedan länge.

Dessa fyra förlorade år har också medfört ett högt pris i övrigt. Det är inte bara asylsökande som har drabbats av den här politiken. Jag tror att många som lyssnar på debatten kan hålla med mig om att Sverige är skörare än på mycket länge. Människor har lämnats vind för våg av regeringen. De har fått hantera den ekonomiska krisen själva.

Fattigdomen har fördubblats under den här regeringen. Sjuka och arbetslösa lämnas därhän och möts av lägre a-kassa, utförsäkringar eller dyrare mediciner. Vart åttonde barn lever i fattigdom i Sverige. Välfärden går sönder, inte för att det måste vara så utan för att regeringen har bestämt att det ska vara så.

Den rekordhöga massarbetslösheten har lämnats helt utan åtgärder, och regeringen har lyckats tvärnita och krascha bostadsmarknaden – allt för att de ska kunna ge ännu fler skattesänkningar till de allra rikaste.

Fru talman! Det är trots allt inte människor som kommit från Syrien som har privatiserat vårdcentraler och sålt dem för en billig peng till sina polare. Det är inte skyddsbehövande från Eritrea som har sett till att välfärdstjuvar doppar sugröret i välfärden och pumpar ut skattepengar ur vår gemensamma kassa – skattepengar som skulle gå till undersköterskor som ska ta hand om mormor eller till extra lärare i klassrummet. Det är inte ensamkommande från Afghanistan som har skapat ett pensionssystem som innebär att kvinnor som slitit hela livet för små löner i dag inte ens klarar sig på pensionen. Och det är inte skyddsbehövande kvinnor från Irak som i åratal har nedprioriterat sjuka och arbetslösa och lämnat dem i sticket.

Nej, fru talman, detta är resultat av högerpolitik och politiska beslut. Låt oss inte skylla på andra!

Det är också därför den här regeringen återkommande och konsekvent behöver syndabockspolitiken. Det är bara att konstatera att regeringen och Sverigedemokraterna på punkt efter punkt totalt misslyckats med att hantera allvarliga samhällsproblem. Vi ser gång på gång vilka som får betala priset för detta, och det är inte värdigt Sverige.

Avslutningsvis, fru talman, är detta för min del den sista debatten i riksdagen. Jag vill därför också passa på att för en stund vända mig till dem utanför riksdagen som lyssnar på debatten.

Den 13 september är det val. Det är ett ödesval som står mellan splittring och sammanhållning. Vad man säger och gör spelar roll. Våra ord och handlingar kan antingen föra människor samman eller elda på hat och motsättningar.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som med tiden radikaliserats till en reaktionär höger, valde att bygga en regering på det parti vars kärna är att skapa motsättningar i samhället, som dagligen låter sina företrädare hetsa och hata och som menar att det finns för många icke-etniska svenskar i landet. Det är en hatisk retorik som triggar och splittrar.

Å andra sidan har vi en vänsterpolitik som bygger på den enkla men stora insikten att vi människor är starka men också sköra. Vi behöver därför varandra, och jag tror att samhället alltid vinner på att vi står upp för varandra. Det är då Sverige är som bäst, och det är då vi också kan bygga ett mer jämlikt samhälle, där vi frodas genom att odla det bästa hos varandra.

I september kan man rösta på en annan politisk inriktning, som grundar sig i sammanhållning. Då ska man rösta på Vänsterpartiet. Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit en brutal utvisningspolitik eller att splittra barnfamiljer. Det mår inget samhälle bra av. Vår styrka har i stället varit att vi investerat i samhället – i människor, utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är då Sverige utvecklas och växer. Det har hela vår moderna historia visat.

Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare lönsamma satsningar. Detta är en lärdom som Sverige måste ta till sig i dag. Vänsterpartiet står redo att bygga Sverige större och starkare efter valet. Det går att bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Detta är det effektivaste och det viktigaste vi kan göra, och det är det som avgör hur väl vi lyckas i samhället.

Begränsningar av asylrätten, tonårsutvisningar och familjesplittring är inte vägen framåt. Sverige kan bättre än så. Riksdagen kan bättre än så. Vänsterpartiet tänker inte vända familjer och tonåringar ryggen när de behöver oss som mest. Därför röstar vi nej till större delen av regeringens förslag i morgon, och vi går också ihop som en samlad opposition i flera motförslag. Och vi hoppas att vi får sällskap av riksdagsledamöter från andra partier som innerst inne vet – ja, ni vet – att en familjesplittringslag inte kan bli något annat än en familjesplittringslag hur mycket man än pratar gott om den, hur mycket man än vill pynta den och vilka ursäkter man än hittar på.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till reservationerna 2, 3, 4 och 9.

(Applåder)