Fru talman! För många år sedan när jag började hålla på med politik hade svenska staten en officiell lista med påståenden om invandring som enligt Sveriges regering inte var sanna – myter om invandring kallades den. Ni som är lite äldre kanske kommer ihåg den, ni som är lite yngre kanske inte gör det.

Listan fanns på Regeringskansliets hemsida och hånades, med all rätt, ganska friskt på nätet. Det är lite komiskt att titta tillbaka på den nu. Många av de myter som påstods vara icke-sanna visade sig trots allt kanske inte vara så icke-sanna, inklusive myt 4: De som får stanna tar hit hela släkten.

Det är precis så slarvigt skrivet som man kan förvänta sig av personer som försöker försvara massinvandringsprojektet, och för att vara rättvis ska jag också peka ut att även om påståendet i och för sig stämmer är verkligheten ännu värre. I Sverige har du, fram till helt nyligen, kunnat ta hit hela tjocka släkten, även om du har ett utvisningsbeslut i botten och alltså inte själv får stanna. Mer om detta snart.

Sverige har extremt generösa regler för anhöriginvandring. Ungefär en tredjedel av alla uppehållstillstånd som har utfärdats de senaste åren har varit till just anknytningspersoner. En stor del av dessa har i sin tur kommit från samma ursprungsländer som personer som söker asyl. Detta i kombination med det väldigt lågt satta försörjningskravet och inte minst möjligheten att kringgå försörjningskravet gör att reglerna för anhöriginvandring ger upphov till exakt samma problem som asylinvandringen. Det blir i praktiken samma sak förutom, naturligtvis, att de alltid har styrkt identitet.

Till detta kommer också det faktum att reglerna för anhöriginvandring i sig är en stark pullfaktor till Sverige. När Sverige historiskt har marknadsförts bland människosmugglare som en kravlös bankomatnation har reglerna för familjeåterförening varit en del av säljkonceptet: Svenskarna kommer inte bara försörja dig utan hela din klan. Den här resan är den bästa investeringen du någonsin kommer att göra. En inte helt osann pitch – fram till nu, vill säga.

Sveriges utanförskapsområden, vår pool av strukturellt arbetslösa, våra fängelser och våra socialkontor är, statistiskt sett, fulla med personer som kommit hit för att leva med sina anhöriga. Det är anhöriga, alltså anknytningspersoner, som själva naturligtvis i de flesta fall inte behöver vara i Sverige över huvud taget.

Vilka konkreta förändringar är det då som genomförs nu? För det första kommer vissa kategorier migranter inte att kunna ta hit anhöriga alls, vilket kommer att träffa internationella studenter och personer som har uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder.

Till att börja med är missbruket av tillstånd för studier väldigt omfattande, även om vi i någon mån har fått bukt med det under mandatperioden. Vad det i praktiken handlar om är en möjlighet att köpa ett arbetstillstånd via en svensk högskola. En stor del i att det här är så pass attraktivt och att människor är beredda att betala pengar för det är just möjligheten att ta hit en anhörig som också får ett arbetstillstånd. När man köper arbetstillståndet blir det alltså två för ett. På papperet finns ett försörjningskrav, men sökande har satt i system att lämna in förfalskade kontoutdrag, och om man ska vara helt krass gör svenska ambassader tyvärr inte vad de borde för att granska dessa.

Här blir det alltså stopp. Med det sagt hindrar vi inte internationella studenter från att vistas här med sin sambo eller partner, men de får göra det på visering som i alla andra normala länder.

Personer med så kallat uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder är personer som har ett utvisningsbeslut i botten men som inte kan verkställas av någon anledning, oftast på grund av att personen själv obstruerar och får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i väntan på att de ska återresa. Att sådana personer under väntetiden har kunnat ta hit sina anhöriga är minst sagt märkligt. Att sådana personer fram till nyligen kunde göra det även om de har utvisats på grund av brott är en av de mest bisarra regler som jag någonsin har sett – och sysslar man med utlänningsrätt i Sverige får man se en hel del, minst sagt.

Det här är det slut med nu, och inför nästa mandatperiod bör Sverige naturligtvis helt fasa ut rättsfiguren uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. De personerna bör i stället sorteras in under inhibitionsregeln.

Vi inför också en huvudregel om en väntetid på två år för den som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Väntetiden i det sammanhanget är ett slags schablon för integration. Man utgår från att en person som har bott i Sverige ett par år förstår hur landet fungerar, har lärt sig språket i alla fall lite grann och anpassat sig till förhållandena här. Det här är ett minst sagt osäkert antagande, men familjeåterföreningsdirektivet har en uttrycklig bestämmelse om just detta. Många jämförbara länder i vårt närområde tillämpar den här regeln. Återigen handlar det också om att eliminera pullfaktorer. Vi kan inte vara mer generösa än våra grannländer.

Försörjningskravet kommer också att höjas, alltså vilken lön som krävs för att kunna ta hit en anhörig. Det motsvarar i dag existensminimum, vilket betyder att man kan ta hit en anhörig som omedelbart hamnar i fattigdom – naturligtvis helt naturligt i och med att vänsterpartierna har en ideologisk målsättning om att ha så många icke självförsörjande utlänningar i landet som möjligt, eftersom det är bra för dem. Det är en katastrof för Sverige, men utifrån ett rent egoistiskt, egentjänande syfte finns det en viss logik i det.

Försörjningskravet kommer att ökas till 1,3 gånger normalbeloppet plus den faktiska bostadskostnaden. Det innebär att en person som vill ta hit en maka och två barn behöver en inkomst på ungefär 50 000 kronor brutto i stället för ungefär 30 000 kronor som gäller i dag. Det nya beloppet ligger naturligtvis mycket närmare vad man faktiskt behöver för att vara självförsörjande i Sverige på riktigt. Riksnormen för försörjningsstöd för en sådan familj, om vi antar att de bor i Stockholm och har en genomsnittlig hyra, ligger på ungefär 28 000 kronor, vilket motsvarar ungefär 40 000 kronor brutto. Att komma hit och omedelbart efter ankomst kräva försörjningsstöd kommer därför inte längre att vara möjligt enligt de nya reglerna. Det är jätteviktigt.

Försörjningskravet kommer också att träffa vissa kategorier av migranter som inte träffas av det i dag. Det gäller forskare, doktorander och personer som har vabotillstånd och som alltså har ordnat sina tillstånd i Sverige med hjälp av ett sådant.

Vad gäller forskare har det här kanske inte någon jättestor praktisk betydelse eftersom en forskartjänst i alla fall ger 50 000 kronor i månaden. Man brukar inte forska för mindre än så, så de kommer att klara detta lönekrav ganska galant. Doktorander, däremot, tjänar lite mindre, och de kommer i vissa fall att behöva vänta tills de disputerar innan de kan ta hit sin familj.

Viktigast av detta är naturligtvis vabotillstånden. Fusket med tillstånden för varaktigt bosatta är väldigt omfattande. Det beror till stor del på korruption i andra EU-länder, någonting som är lite svårt för oss att åtgärda härifrån. Vi har ett pågående myndighetsuppdrag angående detta, men det finns liksom naturliga gränser för vad Sverige kan göra.

Att vi inte har ett försörjningskrav för personer som vistas här på vabostatus och som vill hämta en familjemedlem till Sverige har naturligtvis lett till att personer med svag anknytning till arbetsmarknaden söker sig hit för att kringgå försörjningskravet i det land där man bor. Lite förenklat: Du är tredjelandsmedborgare som bor i Danmark, men du kan inte ta hit en ny fru till Danmark eftersom du har för låg lön eller inte jobbar alls. Men använder du din vabostatus och skriver dig i Sverige så vips funkar det. Du blir folkbokförd här, och då kan du kringgå försörjningskravet i ditt eget vistelseland.

Det här är naturligtvis helt orimligt, så den möjligheten stänger vi nu.

Viktigt är också vilka sorters inkomster som kommer att räknas in. I dag kan du uppfylla försörjningskravet med fejkanställningar, a-kassa och aktivitetsstöd, vilket av lätt begripliga skäl är orimligt. Syftet med detta är att försäkra oss om att den som flyttar till Sverige inte flyttar rakt in i fattigdom. Det är poängen här. Den risken är uppenbarligen mycket större om man till exempel har en subventionerad anställning. Subventionerade anställningar har en väldigt stark tendens att sluta existera den dagen subventionen upphör. Det visar alla undersökningar från Arbetsförmedlingen. Det är alltså helt logiskt att den typen av anställningar inte räknas in.

Försörjningskravet kommer också att gälla vid förlängning av tillstånd. Det är extremt viktigt, inte minst eftersom kravet på hemvisttid för medborgarskap höjts betydligt nu jämfört med för några månader sedan. Att bekräfta att en anställning finns kvar även vid förlängning är jätteviktigt för att motverka korruptionen inom det här systemet, som är väldigt omfattande i dag.

När man gör en prövning av försörjningskravet är den bara framåtsyftande. Det går att fejka en anställning. Tyvärr är det kanske lite lättare än det borde vara. Det går till exempel att förfalska lönespecifikationer. Det är betydligt svårare att fejka att en anställning faktiskt har varat under en tvåårsperiod. Då är det en helt annan dokumentation du måste fingera. Det är därför det är viktigt att en prövning också görs vid förlängning.

Samma sak gäller bostadskravet. Man måste ha en bostad för att ta hit en anhörig. Det är inget vi ändrar på i den här propositionen. Men fusket – alltså handeln med adresser – för att kunna ta hit personer från tredjeland är omfattande i Sverige. Det är väl omvittnat. Men det blir också mycket svårare nu eftersom du måste styrka att du har varit skriven på en viss adress under den period du har haft det inledande uppehållstillståndet.

Flera av grunderna i 5 kap. 3 § utlänningslagen, alltså huvudregeln om anhöriginvandring, kommer också att bli fakultativa i stället för tvingande. Det kan låta som en detalj, men det är ganska viktigt. Det ökar möjligheten att avslå en ansökan om någon av de ordinarie vägransgrunderna skulle vara tillämpliga.

Sist men inte minst har vi frågan om unga vuxna utanför kärnfamiljen – eller tonåringarna, som de brukar kallas. Under förra mandatperioden genomfördes en regeländring som innebär att de inte längre får permanenta uppehållstillstånd samtidigt som sina föräldrar. Det fick de innan juli 2021. Det innebär att de nu måste förnya sina tillstånd fram till de måste ha egna tillstånd. Det sker vid 18 eller 21 års ålder, beroende på vilken typ av tillstånd anknytningspersonen har. Det är lite olika regler.

Alla partier i den här kammaren röstade för dessa regler. De voterades igenom med acklamation i juli 2021. Det var under pandemiriksdagen, så det var lite kaos. Om någon från vänstersidan missade att de röstade för detta ligger kanske lite av förklaringen i att det var mitt under pandemin. Alla partier i den här kammaren röstade alltså för regeln som gör att unga vuxna utanför kärnfamiljen inte längre får permanenta uppehållstillstånd. Regeln kommer nu att förändras, eftersom den har lett till orättvisa resultat, anser vissa. Jag kan hålla med i vissa fall, definitivt.

Nu kommer en regel om förnyelse av tvååriga tillstånd tills man är 21 år, med möjlighet till en extra förlängning efter 21, om det finns särskilda skäl för det. Det innebär att man får hänga kvar på anknytning till sina föräldrar tills man är 25, kanske, i längsta fallet. Det tycker jag är helt rimligt om man vill se ett generöst regelverk. Det är mycket mer generöst än i de flesta länder nära Sverige.

Jag ska tala lite om oppositionen. Jag har aldrig sett en så förvirrad skara partier. Det är en total kakofoni av olika reservationer och särskilda yttranden, som på ett ganska bra sätt illustrerar vilket kaos Sverige står inför om de här partierna får bilda regering. Något som är värt att nämna är att uppehållstillstånd på grund av anknytning till förälder ska kunna beviljas en vuxen person som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd och under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige. Utlänningar ska alltså behandlas som barn för resten av livet. Du ska kunna få uppehållstillstånd på grund av anknytning till en förälder när du är 40 år.

Vi har sett ganska gamla tonåringar under den här mandatperioden. Jag tror att den äldsta jag har träffat är 27. Nu ska vi alltså ha tonåringar som är uppemot 40 eller 50 år. Det finns ingen övre gräns. Det är inte helt genomtänkt. Om det blir verklighet kommer missbruket av reglerna att vara fullständigt hejdlöst.

Den här regleringen är visserligen inte beredd. Skulle denna reservation vinna i voteringen kan den ändå inte tillämpas av någon migrationsdomstol. Den skulle antagligen falla i en lagprövning, för det finns inga förarbeten bakom det här och ingen beskrivning av vad det egentligen innebär. Men det skulle kanske till och med vara intressant att se hur de kommenterar den saken?

Sist men inte minst vill jag säga någonting om familjesplittring. Flera oppositionspartier har varit inne på att de regler vi inför splittrar familjer. Men vem är det egentligen som splittrar familjer? Efter det att de här reglerna trätt i kraft kommer det att uppstå situationer då personer inte kan ta hit sina anhöriga. Det gäller personer som inte klarar sin egen försörjning, till största delen. Det blir egentligen den stora skillnaden.

En person kan lämna sin familj i landet där de bor för att åka till ett annat land – i en annan världsdel, om vi ska vara ärliga, eftersom EU-medborgare är privilegierade och inte omfattas av detta – som personen inte har någon anknytning till. Personen har inget jobb ordnat, helt enkelt därför att den har hört att i det nya landet är det väldigt bekvämt och enkelt och att personen kommer att tas om hand, oavsett hur det hela slutar. Den fråga man måste ställa sig är: Om en sådan person inte kan ta hit sina anhöriga, är det då Sverige som har splittrat familjen? Man måste vara inte så lite trög för att köpa det resonemanget.

Det är uppenbart att det är den som lämnar sin familj som splittrar sin familj. Det är fullständigt självklart. Prioriterar man familjelivet ska man bo tillsammans i sitt hemland, där man är medborgare, precis som de flesta människor gör. Det är fullständigt uppenbart.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka för en trevlig mandatperiod. Det här är vår sista debatt. Vi har haft en del trevliga resor och kul debatter. Det har varit en ära att få lära känna er alla. Jag hoppas att så många som möjligt av er som sitter här klarar omvalet, om ni ställer upp. Tack så mycket!