Herr talman! Riksdagen ska efter dagens debatt anta en lagstiftning om en ny utrikesunderrättelsemyndighet, Und. Idén om en ny underrättelsemyndighet är i grund och botten den förre utrikes- respektive statsministern Carl Bildts. Det är hans utredning som ligger till grund för dagens förslag.

Förslaget har, som vi hörde i replikskiftet tidigare, fått massiv kritik från en mängd håll på grund av de risker det medför att ändra hur underrättelsetjänsten fungerar i Sverige. I praktiken innebär förslaget att det kommer att finnas två myndigheter i stället för en: den militära underrättelsetjänsten Must och den nya myndigheten Und.

Beslutet kring myndighetens lagstiftning kommer att vara enigt trots att det nog egentligen inte finns en majoritet för förslaget i denna form. Det är av den enkla anledningen att regeringen redan har tryckt igenom förslaget och startat införandet av myndigheten precis i slutet av denna mandatperiod.

Låt oss konstatera att det hade varit bra om regeringen hade haft en annan process kring inrättandet av denna myndighet. Det gäller i relation både till oppositionen i riksdagen och till alla andra myndigheter som finns i dag – särskilt Försvarsmakten och Must. Det finns många goda anledningar att lyssna på den militära professionen i denna fråga. Det arbete som görs riskerar att skapa fler problem än det löser.

Vänsterpartiet är starkt kritiskt till den process som föregått regeringens inrättande av en ny underrättelsemyndighet och till resultatet av processen. Nu kommer det ändå att bli en ny myndighet, men för historieskrivningens skull markerar vi med en rad tydliga reservationer. Jag ska nu gå igenom dessa.

Den process som lett fram till inrättandet av den nya myndigheten har genomförts i expressfart. Mindre än ett halvår efter det att utredningen blev klar startade man arbetet med en ny myndighet. Regeringens förankring av frågan hos riksdagens partier har varit ytterst begränsad. Trots både pågående försvarsberedning och ett i övrigt gott samarbete mellan regering och riksdag under denna mandatperiod i de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har dessa stora och omfattande förändringar i svensk underrättelseverksamhet inte diskuterats mellan regeringen och riksdagens partier i någon särskilt stor utsträckning.

Det är förenat med betydande risker att genomföra en omfattande omorganisation i en så säkerhetspolitiskt allvarlig tid som Sverige befinner sig i just nu. Vi behöver en välfungerande och effektiv underrättelsetjänst mer än någonsin.

I stället för att binda upp myndigheterna i en organisatorisk förändringsprocess borde regeringen fokusera på att stärka det befintliga arbete som krävs för att möta en allt bredare och mer komplex hotbild. Att bygga en ny myndighet tar helt enkelt tid. Under den perioden finns det en betydande risk att verksamheten tappar både kraft och tempo. Det är en risk vi inte bör ta när omvärldsläget ställer höga krav på Sveriges säkerhet och underrättelseförmåga.

Flera remissinstanser har pekat på risken för dubbelarbete när den nya myndigheten väl är på plats. Den personal och de uppgifter som föreslås flyttas från den nuvarande militära underrättelsetjänsten Must kommer enligt remissvaren även fortsättningsvis att behövas inom det militära försvaret. Detta riskerar att leda till överlappande verksamhet, ineffektiv resursanvändning och ökad konkurrens om kvalificerad personal. Detta gäller en så kallad trång sektor med relativt få individer som besitter rätt kompetens och som är lämpliga att anställa vid myndigheter som arbetar med underrättelser och analyser.

Därtill kommer betydande kostnader som följer av att etablera en ny myndighet med en egen ledning, stab, lokaler och säkerhetsorganisation. Granskningsorganet Siun får inte heller några resursförstärkningar trots att de nu ska bevaka och granska ytterligare en myndighets verksamhet.

Hade regeringen valt en långsammare process hade flera av dessa utmaningar och risker kunnat hanteras på ett bättre sätt, menar jag.

I sitt remissyttrande till utredningen föreslår Försvarsmakten att det införs en särskild uppgift rörande ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan myndigheterna i respektive myndighetsinstruktion. Vänsterpartiet utgår från att det fortsatta arbetet i hög grad tar fasta på den synpunkten och de erfarenheter som flera myndigheter har framfört. Det är avgörande om denna omorganisation ska bli framgångsrik och leda till en i sammanhanget starkare och mer effektiv underrättelseverksamhet när verksamheten framöver fördelas på två myndigheter. Vi instämmer i Försvarsmaktens förslag att det hade varit bra med tydlighet om ömsesidigt stöd mellan myndigheterna. Även gentemot säkerhetspolisen Säpo och Försvarets radioanstalt, FRA, behöver Unds roll tydliggöras.

Herr talman! Internationellt underrättelsesamarbete är både viktigt och nödvändigt för Sveriges säkerhet. De hot vi står inför känner ofta inga nationsgränser. Därför måste informationsutbytet med andra länder fungera väl. Samtidigt är det särskilt känsligt när utländska underrättelse- och säkerhetstjänster ges direktåtkomst till svenska system och uppgifter.

Direktåtkomst skiljer sig från vanligt utlämnande av information genom att mottagaren själv kan söka bland uppgifterna inom ramen för den tekniska tillgång som har medgetts. Det innebär att kraven på säkerhet, kontroll och rättssäkerhet måste vara mycket höga. Det måste alltid vara möjligt att i efterhand granska vem som har haft tillgång till vilka uppgifter och för vilka ändamål och på vilka grunder åtkomsten har beviljats. En sådan spårbarhet är avgörande för att upprätthålla allmänhetens förtroende och för att säkerställa att regelverket följs.

Vänsterpartiet menar att regeringen måste säkerställa att direktåtkomst för utländska underrättelse- och säkerhetstjänster omgärdas av särskilt strikta skyddsåtgärder, tydliga kontrollmekanismer och reell möjlighet att omedelbart begränsa eller avbryta åtkomsten om det uppstår brister eller säkerhetsbrister. Sveriges säkerhet och skyddet för de känsliga uppgifterna måste alltid stå i främsta rummet.

En fråga som jag menar förtjänar betydligt större uppmärksamhet i denna diskussion är den demokratiska kontrollen av underrättelseverksamheten. Underrättelsetjänstens arbete måste av naturliga skäl i stor utsträckning bedrivas under sekretess. Just därför är det också avgörande att det finns starka, väl fungerande och demokratiskt förankrade system för kontroll och granskning. Det är en förutsättning för att upprätthålla allmänhetens förtroende för verksamheten.

Tyvärr fick inte vårt och andra partiers yrkanden behandlas som skarpa yrkanden i samband med dagens beslut, men vi vill ändå lyfta in vårt perspektiv och våra förslag.

I utredningen som Carl Bildt gjorde, En reformerad underrättelseverksamhet, konstaterades att det svenska underrättelsesystemet jämfört med flera andra länder har relativt svaga inslag av parlamentarisk förankring. Utredningen lyfter också fram möjligheten att stärka insynen genom att sittande riksdagsledamöter ges större möjlighet att granska och följa verksamheten, i likhet med tidigare Försvarets underrättelsenämnd. Jag menar att det finns starka skäl att ta den diskussionen vidare. Det gäller inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter som visar på vikten av både tydlig och oberoende kontroll av underrättelseverksamheten, särskilt när en ny myndighetsstruktur byggs upp.

Den tillsyn som i dag utövas av Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, Siun, är viktig, men den behöver kompletteras med en starkare parlamentarisk insyn. Det behövs en tydligare koppling mellan underrättelseverksamheten och det folkvalda parlamentet, riksdagen. Vi behöver inte uppfinna hjulet själva, för i flera jämförbara demokratier såsom Finland, Danmark och Storbritannien finns särskilda parlamentariska organ med ansvar för att granska underrättelseverksamheten. Det finska underrättelsetillsynsutskottet var på besök här tidigare i år och var ett mycket intressant exempel. Där har parlamentet en tydlig och etablerad roll i kontrollen av både den civila och den militära underrättelseverksamheten samtidigt som verksamhetens laglighet och ändamålsenlighet granskas löpande.

Jag anser att Sveriges riksdag bör överväga att inrätta ett särskilt underrättelseutskott för att stärka den demokratiska och parlamentariska insynen i underrättelsetjänsternas arbete.

Herr talman! Jag anser också att regeringen bör utreda möjligheten till en särskild underrättelseombudsman. En sådan funktion skulle kunna utgöra en oberoende instans dit anställda kan vända sig om de uppmärksammar missförhållanden eller andra allvarliga problem inom verksamheten. En underrättelseombudsman skulle dessutom kunna bidra till att öka förtroendet och öppenheten inom organisationen. I situationer där personalen inte uppfattar att befintliga kontrollfunktioner eller fackliga kanaler är tillräckliga skulle en oberoende ombudsman kunna fylla en viktig medlande och förtroendeskapande roll. Om en sådan funktion ges stark integritet och ett tydligt mandat skulle den också kunna bidra till att viktiga frågor och problem lyfts upp till regeringen och andra ansvariga beslutsfattare innan de växer sig större.

Utifrån alla de risker som jag nu har tagit upp har vi i Vänsterpartiet landat i att stödja ett centerpartistiskt yrkande om en översyn av den nya myndigheten under nästa mandatperiod.

Herr talman! Vänsterpartiet har fyra reservationer och ett särskilt yttrande, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 3 om samordning mellan Sveriges underrättelsemyndigheter.