Fru talman! För att börja med risken för dubbelarbete: Det är betydligt bättre med dubbelarbete än med förmågeglapp, så jag kan se en fördel i om kompetenserna hos de olika underrättelsemyndigheterna delvis överlappar. Det kan göra att vi får olika bedömningar avseende olika situationer och hot. Det är också något som jag har lyft fram löpande.

Sedan frågar Håkan Svenneling var den här myndigheten passar in. Det här gör ju att vi får en struktur som mycket bättre passar in i den struktur som finns hos våra allierade, till exempel Nederländerna, Estland och Storbritannien, som vi samarbetar nära med. Det kommer att underlätta i kommunikationen och utbytet mellan dem att det finns motsvarande roller och myndigheter. Det kan låta som att vi hittar på något helt nytt, men det är snarare tvärtom. Vi gör nu det som väldigt många av våra närmaste allierade redan har gjort, och det ser jag som en stor fördel.

När det gäller kritiken är den, som Håkan Svenneling påpekar, i två delar.

Håkan Svenneling hävdar att det har gått för fort. Det är därför jag tycker att det är relevant att titta på Lagrådets synpunkter. De har att granska just beredningsprocessen, och där har de inga synpunkter.

Sedan hänvisar Håkan Svenneling till den kritik som har kommit från remissinstanser. Som sagt välkomnar jag verkligen de här remissyttrandena. Men jag konstaterar också att Thomas Nilsson, chef för Must, har välkomnat den här reformen. Han har sagt att det är svårt att hitta den ideala tidpunkten, att hotbilden förvisso är allvarlig nu men att den kan bli ännu allvarligare och att man måste acceptera att man får genomföra förändringar även i ett allvarligt läge.

Jag känner mig alltså trygg med den här reformen. Men den kräver hårt arbete, och mycket av det hårda arbetet görs redan – också i nära samarbete med berörda myndigheter.

(Applåder)