Herr talman! Jag är en generation yngre än den politiska generation som Fredrik Malm tillhör. När jag gick med i ungdomsförbundet och sedan i partipolitiken var Fredrik Malm redan ett välkänt namn, dels som ordförande för Liberala ungdomsförbundet, dels som nybliven riksdagsledamot från 2006 och framåt. Tiden har förflutit sedan han på ett modigt sätt tillsammans med andra namn från den tiden – Annie Johansson, senare Annie Lööf, och Birgitta Ohlsson, som både hunnit sluta och nu vill göra comeback – aktivt diskuterade FRA-lagen, som omnämndes tidigare i debatten. På ett modigt sätt utmanade de regeringar och partier som hade makten på den tiden, och de visade att de var en del av en ny våg av unga riksdagsledamöter som kom in i riksdagen vid den tiden.

Fredrik Malm har också fattat andra viktiga beslut som har präglat hans politiska karriär, som han själv inte har nämnt. Jag tänker på erkännandet av folkmordet mot armenier, syrianer, kaldéer och pontiska greker, ofta kallat seyfo, som skedde i samband med Turkiets bildande i början av 1900-talet. Vidare finns måndagsmötena kopplade till Ukraina, som Fredrik Malm nämnde.

För mig är det som Fredrik Malm och jag gjorde hösten 2019, när vi med hjälp av en enig riksdag stoppade vapenexporten till Turkiet, viktigt. Då satt vi på ett kafé en sen kväll och skrev ihop ett vänsterpartistiskt-liberalt förslag som dagen efter fick fullt stöd, efter några turer när förste vice talmannen själv var ordförande i utrikesutskottet.

För många är Fredrik Malm också känd som författare av boken Naftasyndikat, som handlar om hans morfarsfar Einar Kruse, som långt tillbaka i historien tillhörde mitt parti. Jag har givit ett löfte tidigare, men det tål att upprepas som en present, nämligen att när Fredrik Malm nu slutar sin politiska karriär här i riksdagen ska han få en guidad visning av den fastighet som köptes av pengarna från försäljningen av Naftasyndikatet, det vill säga Vänsterpartiets partikontor.

(Applåder)