Fru talman! Här i kammaren går vi ständigt mellan sol och förmörkelse, och det kanske vi gör i den här debatten också.

I kväll debatterar vi tandvård, men inte bara tandvård. Debatten handlar också om regeringens övergripande strategi för att göra livet så svårt som möjligt för människor som har tagit sig till Sverige. Den handlar också om hur regeringen med sin otydliga styrning försvårat tillvaron för många tandläkare runt om i Sverige, om än med goda intentioner.

Låt oss börja med den första delen som handlar om tandvård till vissa utlänningar, vilket i det här fallet avser vuxna asylsökande, personer i förvar och personer vars utvisning tillfälligt stoppats. I propositionen föreslås att den nuvarande tandvårdsavsgiften på 50 kronor för akut tandvård ersätts med krav på att den enskilde ska kunna betala skälig ersättning och på att den som vistas här utan myndighetsstöd ska stå för kostnaden själv.

Det är naturligtvis inte orimligt att den som har egna resurser också står för sin egen tandvård, men problemet är att regeringen i vanlig ordning har tappat markkontakten och ignorerat remissinstanserna.

Centerpartiet håller med om principen att den som har ekonomisk förmåga bör betala för sin egen tandvård precis som alla andra. Det är i grunden ett rimligt krav, men det förslag som regeringen presenterar är varken verklighetsförankrat eller proportionerligt.

Den absoluta majoriteten av de personer som berörs av regleringen bedöms nämligen sakna betalningsförmåga, vilket framgår rätt tydligt av remissvaren. Kritiken mot förslaget är massiv och kommer från i stort sett samtliga remissinstanser. Konsekvenserna av att avskaffa den nuvarande regleringen om tandvårdsavgift riskerar att bli kännbara på flera plan.

För det första, fru talman, riskerar det att leda till allvarligt försämrad munhälsa hos en redan mycket utsatt grupp. Att vänta med tandvård leder i regel inte till att behovet försvinner utan till att det eskalerar och att behandlingarna längre fram blir mer omfattande och kostsamma, både för individen och för samhället. Dålig munhälsa hänger dessutom intimt samman med allmän hälsa och ohälsa och kan leda till följdsjukdomar som belastar hälso- och sjukvården ytterligare.

För det andra är de administrativa merkostnaderna för att driva in betalning av tandvård från en grupp som redan till övervägande del saknar betalningsförmåga sannolikt högre än vad man faktiskt kommer att kunna inkassera. Det är en dålig affär både för staten och för skattebetalarna och en ordning som dessutom riskerar att skapa en utdragen byråkratisk process utan reellt utfall. Det finns dessutom en uppenbar risk för kostnadsöverföring till andra delar av vården.

Intressant är också att inte heller Tidöpartierna tror att papperslösa kommer att kunna betala för tandvården, eftersom man även vill göra en ändring i socialtjänstlagen som medför möjlighet för kommunerna att betala ut ekonomiskt bistånd till den som inte klarar av att betala för sin akuta tandvård.

Sammantaget bedömer vi från Centerpartiet att regeringens förslag inte uppnår den påstådda besparingseffekten. Mot den bakgrunden och med utgångspunkt i den massiva remisskritiken kommer vi att rösta nej till dessa delar i regeringens förslag.

Fru talman! Låt oss nu fortsätta med den del som handlar om privata vårdgivares möjlighet att bedriva tandvård. Efter beslutet om krav på tillstånd för att bedriva tandvård har problemen duggat tätt under våren med tandläkare som investerat stora pengar i nya praktiker men inte kunnat öppna och tandläkare som tagit över befintliga verksamheter men inte kunnat öppna. Samtidigt är det många tandläkare som bedrivit praktik i åratal som missat att man måste anmäla till Ivo för att fortsatt kunna bedriva sin verksamhet.

Problemet är dock inte kravet på tillstånd som sådant. Att ett sådant krav ska ställas håller Centerpartiet helt med om. Problemet är regeringens valhänta hantering och styrning av den myndighet som ansvarar för tillståndsprövningen, det vill säga Ivo.

Eftersom många tandvårdspraktiker inte lämnat in någon anmälan om sin verksamhet i tid, det vill säga före den 2 mars, vilket var kravet, föreslår regeringen nu en förlängning året ut, och detta ställer vi i Centerpartiet oss helt bakom. Samtidigt konstaterar vi att detta och andra problem kopplade till tillståndsverksamheten beror på regeringens oförmåga att ge Ivo de förutsättningar som krävs för att klara sitt uppdrag.

Den uppkomna situationen kring tandvårdstillstånden blottlägger Ivos oacceptabelt långa handläggningstider. Från det att det nya tillståndskravet trädde i kraft vid årsskiftet och till och med maj månad hade Ivo bara beviljat tillstånd till en enda verksamhet. Därefter har man beviljat ytterligare ett femtontal verksamheter tillstånd – ett utfall som inte kan beskrivas som annat än fullständigt otillräckligt.

Den långa handläggningstiden riskerar att drabba seriösa tandvårdsaktörer och i förlängningen även deras patienter. Centerpartiet anser att regeringen aktivt borde ha verkat för att åtgärda Ivos kapacitetsproblem och förtydligat vilka krav som myndigheten ska rikta mot tandvårdsverksamheterna. Mot denna bakgrund föreslår vi från Centerpartiet tre tillkännagivanden till regeringen.

För det första vill vi se övergångsbestämmelser för verksamheter som byter ägare. I samband med att en tandvårdspraktik överlåts eller tas över uppstår risk för stopp i verksamheten under tillståndsprocessen, trots att verksamheten kanske har bedrivits både seriöst och lagenligt under många års tid. Det är inte rimligt att personal och patienter ska drabbas av ett sådant avbrott, och därför bör regeringen ta fram övergångsbestämmelser som gör att verksamheten kan fortsätta bedrivas även under tillståndsprövningen.

För det andra vill vi se ett förtydligande av de krav som nu ställs på tandvårdsverksamheter. En av de bidragande orsakerna till att tillståndsprocessen hos Ivo har tagit alldeles för lång tid är otydligheten kring vilka krav som är rimliga att ställa. Centerpartiet anser att regeringen bör ge Ivo tydligare direktiv om en rimlig nivå på kravställningen så att prövningsprocessen kan standardiseras och effektiviseras.

För det tredje måste handläggningstakten hos Ivo öka. Ivo behöver skyndsamt ta fram en plan för att öka takten i tillståndsprocesserna för tandvårdsverksamheter. Den nuvarande handläggningstakten är inte acceptabel. Regeringen behöver ge Ivo i uppdrag att presentera en konkret åtgärdsplan för hur handläggningen av tillståndsärenden inom tandvården kan effektiviseras och påskyndas.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet, som innehåller dessa tre tillkännagivanden.

Avslutningsvis vill jag också passa på att rikta ett tack till vår ordförande i socialutskottet under mandatperioden, Christian Carlsson, för ett mycket gott ledarskap och för att vi har kunnat ha en väldigt god gemenskap, även om vi i utskottet har väldigt olika politiska utgångspunkter. Stort tack för det!

Jag vill även passa på att tacka våra avgående ledamöter, Karin Rågsjö, som har bedrivit debatter och politik med ett stort engagemang och mustiga debattinlägg, där vi kanske inte alltid har varit helt överens vad gäller privat vård eller gårdsförsäljning men där vi har haft väldigt trevliga meningsutbyten, och Anna Vikström för hennes engagemang, noggrannhet och skarpa analysförmåga, som har hjälpt hela utskottet i dess arbete. Stort tack!