Herr talman! Innan jag inleder mitt anförande vill jag passa på att skicka ett varmt tack till två ledamöter som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag hoppas att jag kommer att ha fortsatt kontakt med Malin Höglund på många olika sätt, och jag hoppas att jag kommer att ha det med Maj Karlsson också.

I socialutskottet går jag och Maj Karlsson långt tillbaka. Med risk för att ge ledamoten dåligt rykte vill jag tacka för det stöd som jag känt många gånger, även som minister. Jag har blivit utfrågad och kritiserad, men jag har också fått väldigt mycket stöd. Det har jag uppskattat, både som kollega i utskottet och som minister. Vi har faktiskt delat både utskottsinitiativ, reservationer och till och med pressmeddelanden. Det kanske inte är så vanligt mellan moderater och vänsterpartister, men så är det.

Riktigt varmt tack till er båda! Och riktigt varmt tack för allt vi har kunnat genomföra tillsammans, Maj! Det har varit och kommer att vara betydelsefullt. Stort tack för det!

Herr talman! Det som vi debatterar i dag handlar helt enkelt om huruvida samhället ska välja att se bort när ett barn far illa eller om vi ska göra allt som står i vår makt för att göra skillnad och om vi ska välja att acceptera att vårdnadshavare tackar nej när det riskerar att bli ett LVU i andra änden.

Det är ju inte så att socialtjänsten inte arbetar med tvång redan i dag. Man arbetar till och med med det mest ingripande av tvång: att fatta beslut om ett LVU. Det ligger där borta om familjen inte klarar av att reda upp när ett barn är på väg att hamna fel.

Den här regeringen kommer aldrig att välja att se bort, utan vi är beredda att se till att det kommer på plats lagstiftning och reformer som gör att inte en enda unge faller mellan stolarna.

Regeringen genomför den största omställningen av svensk socialtjänst och svensk socialpolitik på över 40 år. Under den här mandatperioden har vi arbetat fram och fått på plats den nya socialtjänstlagen, som flera ledamöter har nämnt, med dess krav på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Vi har även arbetat fram en ny lag om omhändertagande, som vi diskuterade här i kammaren för en liten stund sedan. Nu diskuterar vi också en ny lagstiftning som ska ge ytterligare verktyg till socialtjänsten vid bristande medverkan.

Sammantaget är det tre mycket stora, mycket viktiga och mycket nödvändiga reformer för att socialtjänsten ska ha förutsättningar att möta dagens utmaningar.

Ungdomsbrottsligheten och utsattheten för barn och unga ökar i Sverige. Även om skjutningarna minskar och vi ser tecken på att utvecklingen äntligen går åt rätt håll är det för tidigt att slappna av. Vi måste fortsätta arbetet med att hindra gängen från att utnyttja barn och unga.

Vi måste också hitta bättre verktyg för att hjälpa barn och unga i behov av stöd, oavsett om det sker med eller utan vårdnadshavarnas medgivande. Socialtjänsten har en helt avgörande roll i detta men har alldeles för länge saknat verktyg för att möta utvecklingen.

Den nya socialtjänstlagen utgår, precis som den gamla, från frivillighet. Det är väldigt bra. Socialtjänstens arbete ska även framöver präglas av frivillighet. Vi vet – där är forskningen tydlig – att de som självmant medverkar till hjälp och stöd är mycket mer motiverade. Då har de insatser vi gör mycket större möjlighet att lyckas.

Därför utgår även den lag som vi nu diskuterar, som vi kallar lagen om mellantvång, från att insatser ska ges på frivillig väg, om det finns möjlighet till det. Frivilligheten ska alltid prövas först innan någon form av tvång sätts in. Man kan nästan säga att det är lagen som man hoppas aldrig ska användas, därför att socialtjänstlagen verkligen har lyckats fullt ut.

Problemet i dag är att socialtjänsten, om ett barn, en ung person eller en vårdnadshavare motsätter sig insatser, bara kan stå och se på tills problemen har växt sig så stora att det till slut i stället föreligger grund för ett omhändertagande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, det vill säga att göra ett LVU.

Det är tyvärr alldeles för vanligt att den som bedöms behöva vård motsätter sig insatsen. Nästan hälften – mellan 40 och 50 procent, beroende på var man tittar – av de familjer som erbjuds insatser uppges tacka nej till dessa. Under tiden far barn och unga illa.

Vi har alltså ett stort glapp i lagstiftningen mellan den helt frivilliga socialtjänstlagen och den så ingripande LVU. Den lag som jag strax kommer att redogöra för innehållet i kommer att fylla i det här mellanrummet. Syftet med lagen är inte att mer tvång ska användas eller att socialtjänsten ska vara mer repressiv – tvärtom. Syftet med lagen är att genom ytterligare skydd och stöd förebygga och förhindra att barn och unga far illa. Genom tidigare insatser ska socialtjänsten kunna avhjälpa problem innan ytterligare ett LVU-beslut måste fattas.

Vi hoppas alltså att lagen i förlängningen ska leda till mer förebyggande arbete och mindre ingripande åtgärder.

När nästan hälften av familjerna med barn som behöver stöd tackar nej till insatser samtidigt som allt fler barn far illa i kriminalitet och hedersförtryck kommer jag aldrig att acceptera att samhället står och tittar på.

Jag noterar att oppositionen är splittrad även i denna fråga. Till de partier som yrkar avslag på förslaget om den här lagen ställer jag frågan: Varför vill ni stå och se på när barn far illa? Varför vill ni inte ge socialtjänsten alla verktyg som finns för att hjälpa barnen?

Jag tror att vi här tydligt ser skillnaden mellan våra regeringsalternativ i höstens val. Det är ett regeringsunderlag som är överens om att ta itu med samhällsutmaningarna, och det är en splittrad opposition som fortfarande inte kan enas ens om problembeskrivningen och än mindre om lösningarna.

Lagen vi diskuterar, herr talman, innehåller en rad olika verktyg som socialtjänsten nu kommer att få till sitt förfogande. Insatser för enskilda ska i första hand ges med samtycke enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Men med den nya lagen om mellantvång ska socialnämnden kunna besluta om insatser för vårdnadshavare, barn och unga när det inte finns något samtycke.

Insatserna ska då anses förebygga eller förhindra vissa förhållanden i det egna hemmet eller beteenden hos barnet. Socialtjänsten får då ställa krav på dessa personer, så kallade särskilda villkor. Det är inga orimliga villkor som socialtjänsten ska ställa på den enskilda. För barn kan det handla om att delta i undervisningen i skolan, att hålla sig hemma nattetid och att vara nykter och drogfri. För vårdnadshavaren kan det handla om att delta i föräldraskapsutbildningar, gå på föräldramöten i skolan, upprätthålla rutiner och se till att barnet kommer iväg till skola och aktiviteter – det kan man till och med få hjälp med. Det är alltså helt rimliga saker som vi begär av en vårdnadshavare och av barnet eller den unge.

När villkor ställs upp för att stödja och hjälpa barn är det viktigt att också säkerställa att de efterlevs. För att säkerställa nykterhet och drogfrihet ska socialtjänsten kunna besluta att barnet eller den unge ska uppmanas att lämna drogtest. För att säkerställa att en ungdom följer villkoret att hålla sig hemma nattetid kan socialnämnden i vissa fall besluta om att efterlevnaden ska kontrolleras med elektronisk övervakning. Detta ska inte på något sätt ses som ett straff. Det är klart att det blir den sista tillgängliga möjligheten före nästa steg, som förmodligen blir ett LVU-beslut. Det handlar om den sista möjligheten att se till att en ungdom som är ute och rör sig i skadliga miljöer nattetid inte gör det. Elektronisk övervakning ska vara möjligt från 13 års ålder.

Socialtjänsten kan också ge ett vitesföreläggande för att förmå vårdnadshavaren att genomföra de insatser som nämnden anser är nödvändiga för att förebygga och förhindra att barnet far illa. Ett vite ska enligt lagen om viten bestämmas till ett så högt belopp att den enskilde kommer att följa beslutet samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska förhållanden. Ansökan om utdömande av vite görs hos en domstol.

Därutöver innehåller propositionen förslag om att socialtjänsten ska kompletteras med så kallade allvarssamtal. Det innebär att ett barn eller en ung person som misstänks för sitt första brott ska kallas till ett samtal med vårdnadshavare, socialtjänst och polis. Kallelsen ska göras inom 24 timmar från att socialtjänsten fått information om brottsmisstanken.

Allvarssamtal kommer att vara en del av socialtjänstens tidiga, förebyggande arbete. Syftet med ett sådant samtal ska vara att identifiera vilka behov av stöd och hjälp som barnet eller den unge samt vårdnadshavaren kan ha samt att informera om riskerna med och konsekvenserna av att involveras i brottslighet. Det här innebär en tidig och tydlig markering från samhället om att brottsligt beteende märks och inte accepteras.

Det är naturligtvis av yttersta vikt att vårdnadshavare tar sitt föräldraansvar och säkerställer att allt görs för att barn och unga inte ska fara illa. Därför är det också viktigt att samhället ger vårdnadshavare rätt förutsättningar för att kunna ta det här ansvaret. Därför föreslår vi nu även en möjlighet till tillfällig föräldrapenning när föräldern behöver avstå från arbete i samband med deltagande i en insats som syftar till att stötta eller skydda barnet.

Rätten till tillfällig föräldrapenning gäller både om insatsen beslutas av socialnämnden utan samtycke med stöd av den nya lagen om mellantvång och om den beslutas med samtycke med stöd av socialtjänstlagen.

Regeringens hela arbete inom socialtjänstens område utgår från barnets bästa. All ny lagstiftning sätter barnets bästa i centrum, så även lagen om mellantvång. Lagen är ytterligare ett steg i socialtjänstens omställning till tidigare förebyggande arbete.

Vill man som vårdnadshavare inte samarbeta med socialtjänsten när ens barn far illa måste samhället få ställa krav och se till att de efterlevs. Vissa kan tycka att det här låter hårt, men för regeringen och för mig är valet enkelt. Vi kommer alltid att stå på barns sida. Motsträviga föräldrar som inte tar sitt föräldraansvar ska inte få hindra barnets rätt till stöd – alltså stoppa sitt eget barns rättigheter. Vi kommer inte att se på när barn går under.

Med den nya socialtjänstlagen, lagen om mellantvång och den lag vi diskuterade tidigare om omhändertagande stärker regeringen skyddet för barn och ökar barns rättigheter – hela vägen från det tidiga förebyggande arbetet till senare och mer ingripande åtgärder.

Vi kommer inte att titta bort när barn går under, för alla barn förtjänar att få en ljus och fin framtid.

(Applåder)