Herr talman! I dag behandlar vi socialutskottets betänkande 39 om förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Ett samhälle bedöms inte bara efter hur det reagerar när ett barn redan har hamnat i kriminalitet eller missbruk, utan det bedöms också efter hur tidigt det vågar agera för att förhindra att det sker. Det är precis detta som den här propositionen handlar om. Regeringen tar ansvar. Vi nöjer oss inte med att ingripa när skadan redan är skedd. Vi stärker socialtjänstens möjligheter att hjälpa barn och familjer innan problemen växer, så att omhändertagande enligt LVU inte blir den enda återstående lösningen. Det är en viktig förändring.

Herr talman! Under alltför lång tid har socialtjänsten stått maktlös i situationer där man vetat att ett barn varit på väg åt fel håll och där riskerna varit uppenbara men där nödvändiga insatser stoppats därför att vårdnadshavare sagt nej eller inte medverkat. Konsekvensen har blivit att samhället ofta har tvingats vänta tills problemen blivit större, tills kriminaliteten blivit grövre eller tills barnet blivit ett brottsoffer eller själv blivit gärningsman.

Den tiden är nu förbi. Med den här propositionen ger vi socialtjänsten verktyg att agera tidigare. När frivilligheten inte räcker ska samhället kunna fatta beslut om nödvändiga insatser för både barn och vårdnadshavare. Det handlar inte om att ta över föräldrarnas ansvar utan om att säkerställa att föräldraansvaret faktiskt tas. Det finns situationer där barn lämnas utan det stöd och den vägledning som de behöver. Då kan inte samhället stå bredvid och hoppas att problemen löser sig själva.

Herr talman! En viktig del av propositionen handlar om att stärka föräldrarnas ansvar. Om socialtjänsten beslutar om insatser ska vårdnadshavare också kunna bli skyldiga att delta. Det är en rimlig ordning. Föräldrarna är barnets viktigaste vuxna. Om ett barn är på väg in i kriminalitet eller annan destruktiv utveckling måste de vuxna runt barnet vara en del av lösningen. Därför inför regeringen möjligheten att förena vissa beslut med vite. Det handlar inte om att straffa föräldrarna, utan det handlar om att säkerställa att nödvändiga insatser faktiskt genomförs. Den som vill hjälpa sitt barn ska få samhällets stöd, men den som vägrar att ta sitt ansvar ska inte kunna stoppa insatser som är avgörande för barnets framtid.

Propositionen innehåller också möjligheten att besluta om särskilda villkor för barn och unga. I vissa fall kan det innebära att barnet under viss tid ska vistas i hemmet. När elektronisk övervakning tas i bruk kommer den att vara ett verktyg för att säkerställa att beslutet följs. Det handlar inte om övervakning för övervakningens skull, utan det handlar om att skydda barn från att dras djupare in i kriminalitet, gängmiljöer eller annan destruktiv påverkan. Det är en betydligt mindre ingripande åtgärd än ett omhändertagande, och just därför är det ett viktigt verktyg. Ju tidigare samhället kan ingripa med rätt insats, desto större är chansen att undvika betydligt mer ingripande åtgärder senare.

Herr talman! Regeringen stärker också samarbetet mellan socialtjänsten och Polismyndigheten. Om ett barn bryter mot ett beslut om att vistas i hemmet ska polisen kunna omhänderta barnet tillfälligt. Det handlar inte om att kriminalisera barn. Det handlar om att säkerställa att samhällets beslut faktiskt får genomslag. Lagar och beslut som inte kan upprätthållas riskerar att bli tomma ord, och det tjänar varken barnen eller samhället på.

En annan viktig del av propositionen är införandet av allvarssamtal. Första gången ett barn misstänks för ett brott som kan leda till fängelse ska socialnämnden hålla ett särskilt samtal. Det är en tydlig signal. Den första kontakten med rättsväsendet får aldrig betraktas som en bagatell. Tvärtom är det ofta då möjligheten att bryta utvecklingen är som störst. Tidiga insatser är inte ett uttryck för svaghet, utan de är ett uttryck för ansvar. Vi vet att många unga som senare fastnat i grov kriminalitet började med mindre allvarliga brott. Därför måste samhället reagera tidigt – inte senare.

Herr talman! Regeringen visar också förståelse för familjernas situation. Föräldrar som deltar i insatser som socialtjänsten beslutar om ska kunna få tillfällig föräldrapenning. Det är ett viktigt besked. Ingen ska behöva välja mellan att delta i insatser som kan förändra ett barns liv och att kunna försörja sin familj. Vi ställer krav, men vi ger också stöd. Det är en politik som bygger på både ansvar och medmänsklighet.

Den här propositionen är ytterligare ett exempel på den omläggning av svensk politik som regeringen genomför. Vi accepterar inte att barn rekryteras av kriminella nätverk. Vi accepterar inte att socialtjänsten står utan verktyg. Vi accepterar inte att samhället ska behöva vänta tills problemen har blivit så stora att tvångsvård är den enda möjlighet som återstår.

I stället bygger vi ett samhälle där insatser sätts in tidigare, där föräldraansvaret stärks, där socialtjänsten får bättre möjlighet att hjälpa och där barn får större chans att välja en annan väg än den kriminalitet som har tagit ett grepp om deras liv.

Herr talman! Det är så ett ansvarstagande samhälle fungerar. Regeringen väntar inte på nästa rubrik, på nästa skjutning eller på nästa barn som utnyttjas av gängen. Regeringen agerar i tid, och det är precis vad regeringen gör med denna proposition.

(Applåder)