Herr talman! Så sent som i juli förra året trädde den nya, efterlängtade socialtjänstlagen i kraft. Det är en viktig lagstiftning som kommer att stärka socialtjänstens arbete och som lägger stor vikt vid det viktiga förebyggande arbetet.

Mot den bakgrunden tycker vi att det förslag som regeringen nu lägger fram är anmärkningsvärt. Propositionen innehåller ett antal förslag som Miljöpartiet anser riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten och försvåra just det förebyggande arbetet.

En stor majoritet av remissinstanserna var också negativa till förslagen från den utredning som ligger till grund för propositionen, bland annat Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Föreningen Sveriges Socialchefer. På ett övergripande plan kan man säga att remissinstanserna uppmärksammar tre allvarliga konsekvenser av förslagen.

Till att börja med anser man att förslagen riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten, något som även utredningen uppmärksammade och reflekterade kring. Att göra användningen av tvångsåtgärder till en del av socialtjänstens uppgifter riskerar att minska människors benägenhet att vända sig till och vilja ta emot stöd och hjälp från socialtjänsten. Socialstyrelsen lyfter fram att socialtjänstens kärnuppdrag är att verka stödjande och hjälpande och att utredningens förslag innebär en risk att fokus skiftas till mer kontroll och repression.

Vidare pekar remissinstanserna på att förslagen bygger på bristande forskning och erfarenhet. Utredningen tog själv upp att den tillgängliga forskningen beträffande socialt arbete, insatser och behandlingsmetoder till största delen rör sådant som bedrivs på frivillig väg. Utredningen kunde inte påvisa något vetenskapligt stöd för hur tvångsåtgärder ska leda till en positiv förändring för barn. Forskning visar i stället att egen vilja, tillitsbaserade metoder och delaktighet är viktiga förutsättningar för att insatser inom socialt arbete ska leda till långsiktigt hållbara förändringar.

Till sist anser man alltså att det här förslaget motarbetar den nya socialtjänstlagen. Detta uppmärksammas av bland annat Rädda Barnen, som pekar på att målet med socialtjänstlagen ju är att arbeta förebyggande och skapa tillit och tillgänglighet, och man uttrycker oro för hur de här förslagen krockar med de målen. I den nya socialtjänstlagen finns det också krav på att socialtjänstens arbete ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket ju blir svårt eftersom dessa förslag som sagt saknar vetenskapligt stöd.

Dessutom är omställningen till den nya socialtjänstlagen i Sveriges 290 kommuner något som kräver resurser och arbetsro, inte parallella nya arbetssätt för tvång.

Vi instämmer i kritiken. Om repressiva åtgärder ska riktas mot barn och unga måste det finnas tydliga indikationer på att åtgärderna ger positiva effekter, och vi menar att så inte är fallet här.

Detta framgår inte minst av förslaget att socialnämnden får besluta om att vårdnadshavare, barn och unga ska delta i öppna insatser när samtycke saknas. Forskning visar att vårdnadshavare som har tillit till socialtjänsten är mer benägna att söka hjälp i ett tidigt skede, vilket kan förebygga att problem fördjupas. Om förtroendet brister finns det en risk att vårdnadshavarna i stället undviker kontakt med socialtjänsten, vilket kan försämra möjligheterna att tillgodose barnets behov av stöd.

Herr talman! I dag saknas underlag om varför föräldrar tackar nej till socialtjänstens insatser. Vi har hört olika typer av uppskattningar här, och ibland hör man att 40 procent tackar nej till insatser.

Enligt vår mening visar detta på behovet av en djupare analys av varför barn, unga eller föräldrar tackar nej. Det vore bättre att förstå hur frivilliga insatser fortsatt kan vara vägledande men erbjudas på andra sätt. Framför allt barnrättsorganisationer lyfter fram att deras erfarenhet visar att brist på tillit, rädsla för myndigheterna eller att insatserna inte är anpassade efter familjens behov är några skäl till att vårdnadshavare tackar nej.

Regeringen föreslår vidare att insatser utan samtycke ska kunna förenas med särskilda föreskrifter, däribland vite mot föräldrarna. Syftet med ett vitesföreläggande ska vara att socialnämndens beslut om insatser utan vårdnadshavarnas samtycke efterlevs av vårdnadshavarna. Detta är en del av förslaget som Miljöpartiet, liksom organisationer som SOS Barnbyar och Barnrättsbyrån, är mycket kritiskt till. Förslaget utgår också från en felaktig bild av varför vårdnadshavare inte tar emot insatser. Som Föreningen Sveriges socialtjänstchefer, FSS, framhåller handlar det oftast om att vårdnadshavare inte har rätt förutsättningar, förmåga, förståelse eller tilltro till samhällets stöd. Detta avhjälps inte genom vitesförelägganden utan kräver andra metoder och arbetssätt.

För Miljöpartiet är det uppenbart att förslaget om vitesförelägganden kommer att drabba familjer som redan är ekonomiskt utsatta och vårdnadshavare med svag föräldraförmåga eller låg förståelse för och tillit till samhällets stöd. Det här kan inte åtgärdas genom ett vitesföreläggande.

Herr talman! Ytterligare föreskrifter som ska kunna riktas mot barn och som Miljöpartiet avstyrker gäller drogtest och fotboja. Också mot dessa förslag riktas omfattande kritik från remissinstanserna. Bland andra JO, Rädda Barnen, Advokatsamfundet, Bris, Institutet för mänskliga rättigheter och Socialstyrelsen är kritiska.

Att socialnämnden ska arbeta för och ta initiativ till att förebygga och motverka skadligt bruk och beroende är en självklarhet, och det framgår av dagens regelverk i socialtjänstlagen. Som flera remissinstanser påpekar riskerar propositionens förslag i stället att underminera insatser inom öppenvård. Drogtest och fotboja är mycket ingripande insatser och ett stort ingrepp i den enskildes integritet. Det framstår inte som en proportionerlig förebyggande insats utan snarare som en disciplinär insats. Vi menar också att den riskerar att stå i strid med till exempel barnkonventionen.

Enligt Miljöpartiet är förslaget om fotboja särskilt anmärkningsvärt. I dag är fotboja bara aktuellt för den som dömts för brott eller som fått ett utvidgat kontaktförbud och riskerar att överträda det. Där är det ett användbart verktyg. Det finns dock risk för att ett barn som får fotboja uppfattas som en kriminell person både av omgivningen och av den övervakade personen själv. Flera remissinstanser hänvisar också till erfarenheter från Danmark, där möjligheten att använda elektronisk övervakning avskaffades bara två år efter införandet. Skälet till avskaffandet var att möjligheten till elektronisk övervakning inte var rätt väg att gå för att förebygga ett kriminellt och asocialt beteende.

Miljöpartiet håller med om regeringens beskrivning att utvecklingen när det gäller barns involvering i kriminalitet är mycket allvarlig. Socialtjänsten har, tillsammans med rättsväsendet, en viktig roll i att stärka det förebyggande arbetet och bidra till att fler barn både kan hindras från att dras in i kriminalitet och kan få hjälp att lämna densamma.

Vi delar däremot inte uppfattningen att fler insatser utan samtycke, tvångsåtgärder, vitesförelägganden, drogtester och fotboja kommer att bidra till att hjälpa fler barn och deras familjer. Ett införande av tvång som verktyg för att få till ett socialt förändringsarbete riskerar att bli kontraproduktivt genom att skada tilliten, motivationen och delaktigheten hos barn och unga.

Jag yrkar bifall till reservation 5.