Herr talman! Allt fler barn och unga dras in i allvarligt missbruk och kriminalitet. Rekryteringen till kriminella nätverk sker allt längre ned i åldrarna. Det kan handla om stölder, inbrott, bedrägerier och narkotikaförsäljning samt om grova våldsdåd och i allra värsta fall kontraktsmord. Många växer upp i miljöer där gängen har större makt än föräldrarna, och i vissa fall är föräldrarna själva en del av den kriminella miljön. Detta är minst sagt en skrämmande utveckling som måste stävjas med alla medel.

I och med den nya socialtjänstlagen har socialtjänsten fått ett tydligare uppdrag att tidigt upptäcka barn och unga som är på väg in i eller riskerar att hamna i exempelvis missbruk och kriminalitet. Man har fått ett uppdrag att så långt det är möjligt förebygga en negativ utveckling, bland annat genom samarbete med föräldrar, skola, polis och andra myndigheter.

Riktade insatser till föräldrar bygger i dag av tradition på tillit och frivillighet och på att föräldrar eller vårdnadshavare aktivt deltar i möten och följer föreslagna åtgärder i syfte att få ett barn eller en ungdom på rätt väg igen. Vi har dock sett, herr talman, att alltför många föräldrar eller vårdnadshavare – nästan hälften faktiskt – inte deltar i de frivilliga insatser som erbjuds. Detta har ställt oss inför ett vägval. Ska vi låta det fortgå, eller ska vi gripa in? Ska vi agera medan det fortfarande går att vända utvecklingen eller vänta tills problemen blivit så stora att bara de mest ingripande åtgärderna, som tvångsomhändertagande, återstår?

Herr talman! Det är mot den bakgrunden vi ska se den här propositionen, för i dag finns det helt enkelt ett glapp mellan frivilliga insatser och den situation där tvångsvård enligt LVU blir aktuell. Däremellan kan ett barn hinna börja missbruka, sluta gå till skolan och rekryteras in i kriminalitet. Frågan lyder: Ska vi låta det fortgå, eller ska vi gripa in? Självklart ska vi gripa in. Vi ska agera, vilket vi nu också gör. Att inte göra det vore högst oansvarigt både gentemot barnet eller den unga och gentemot samhället i stort.

Vi ser nu till att socialtjänsten framöver ska kunna besluta om bindande insatser även när samtycke saknas. Det kan handla om krav på skolgång, nykterhet och drogfrihet, drogtester eller att en ungdom ska vara hemma under vissa tider på dygnet. Detta är inte ett steg från frivillighet till tvång som huvudregel; det är ett steg från en situation där socialtjänsten ibland saknar verktyg till en situation där det faktiskt går att agera. I många fall duger det helt enkelt inte att säga att vi har erbjudit hjälp och sätta punkt där, utan ibland behöver vi kunna kräva att hjälpen faktiskt tas emot.

Herr talman! Vi sverigedemokrater har respekt för den kritik som har riktats mot det här förslaget. Integritet och rättssäkerhet är viktiga frågor. Verktygen kan vara ingripande och ska därför användas proportionerligt och bara när de verkligen behövs.

Remissinstanserna har varit många, men det finns en remissinstans som vi anser saknas både här och i den allmänna debatten, nämligen de föräldrar som vill ta ansvar men vars egen förmåga inte räcker till. Det kan vara den ensamstående mamman som arbetar natt och inte klarar att kontrollera var tonåringen därhemma befinner sig. Det kan vara pappan som har gjort allt han kan i form av engagemang och gränssättning men ändå ser sitt barn dras in i missbruk och kriminalitet. För dem handlar inte det här om att avsäga sig sitt föräldraskap utan om att få hjälp att utöva det.

Herr talman! Insatser som drogtester, tillfälligt omhändertagande och elektronisk övervakning är ingripande och ibland kraftfulla verktyg. Men att en åtgärd är ingripande innebär inte att den är fel eller att den inte behövs. Frågan måste vara: Är den rättssäker, är den proportionerlig och används den för att skydda barnet eller den unga – eller kanske andra i omgivningen? Vi ska nämligen skydda barns integritet, men vi ska också skydda barn från kriminalitet, missbruk och destruktiva miljöer.

De här åtgärderna ska självklart inte vara det första steget. Precis som jag nämnde tidigare har skola och socialtjänst numera ett uppdrag att agera tidigt – att upptäcka problemen innan kriminalitet och missbruk har hunnit bli en livsstil.

Som ett led i detta tycker vi att de så kallade allvarssamtalen är viktiga. När en ung person för första gången misstänks för ett brott som kan ge fängelse ska socialnämnden hålla ett särskilt samtal där även polisen kan delta. Det ska helst vara mer än bara ett möte; det ska vara en brytpunkt. Det ska vara ett tillfälle att identifiera vilket stöd den unge faktiskt behöver, men också ett tillfälle att tydligt markera: Ja, vi ser vad som händer, och vi accepterar det inte – men vi tänker inte heller ge upp om dig.

Det är precis den kombination som behövs: tydliga gränser och en väg tillbaka – och inte bara det utan även en väg framåt, med tydliga krav men också ett tydligt stöd.

Herr talman! Som jag har nämnt ska socialtjänsten bygga på förtroende och goda relationer i grunden. Men tillit får inte betyda att samhället står handfallet när ett barn håller på att gå åt fel håll. Frivillighet får inte bli ett finare ord för passivitet när frivilligheten har misslyckats. Bakom varje beslut finns det nämligen en människa – en ung människa som kanske ännu inte förstår konsekvenserna av de val som görs men som fortfarande kan räddas och fångas upp om samhället agerar i tid. Vi ska helt enkelt se det som händer och sätta tydliga gränser, men vi ska också ge en väg ut, en väg tillbaka och en väg framåt.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag vill också, så här på sluttampen, slänga in att jag önskar dig ett stort lycka till, Maj Karlsson. Vi har inte setts så mycket – jag tror inte att vi har haft några dueller här i kammaren – men jag har sett att ditt engagemang har varit jättestort. Stort lycka till framöver!