Fru talman! Hej, kära kollegor! Det känns fint att gästa det här utskottet i de här viktiga debatterna.

Miljöpartiet välkomnar regeringens initiativ att göra en genomgripande översyn av LVU. Lagen reglerar några av de mest ingripande beslut som samhället kan fatta mot ett barn och barnets familj. Därför måste lagstiftningen vara tydlig, förutsägbar och fullt förankrad i barnkonventionen och andra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

Det är väldigt positivt att regeringen vill tydliggöra barnet som självständig rättighetsbärare, stärker rätten till offentligt biträde och ser till att barns rättigheter enligt barnkonventionen i större utsträckning tillgodoses.

Vi menar dock att regeringens proposition som helhet brister i beredning och barnrättslig analys. Det är också därför som vi har ett avslagsyrkande.

För Miljöpartiet omgärdas LVU av en kedja av insatser som måste stärkas i sin helhet. Insatser måste kunna sättas in tidigt och förebyggande innan situationen har blivit ohållbar, inklusive trygga och stabila placeringar, obruten skolgång, tillgång till hälso- och sjukvård samt långsiktigt stöd under placeringen och efteråt.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att Miljöpartiet har samma uppfattning som regeringen när det gäller en ny grund för omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet. Nu har vi som sagt lagt fram ett avslagsyrkande på regeringens proposition, men vi skulle alltså vilja se att just den här delen införs i en ny LVU-lagstiftning.

För ett barn som har varit placerat under lång tid kan familjehemmet vara barnets tryggaste och mest stabila omsorgsmiljö. Ett abrupt uppbrott kan få allvarliga konsekvenser för barnets hälsa och utveckling. Vi har också fått se exempel på oerhört tragiska fall där barnets bästa absolut inte har fått stå i fokus, med fruktansvärda resultat – ”Lilla hjärtat” har ju nämnts flera gånger i dagens debatt.

Barnets rätt till trygghet, kontinuitet, stabilitet och nära relationer måste kunna väga tyngre än i dag. Därför är det positivt att regeringen föreslår att större hänsyn ska tas till anknytning i familjehemmet.

Samtidigt är det viktigt att anknytning till familjehemmet alltid är kopplat till barnets bästa och att bedömningar inte görs lättvindigt. Enbart det förhållande att tiden går får inte automatiskt omvandla en tillfällig placering till ett permanent omhändertagande. Barnets egen inställning, relation till föräldrar och syskon, skolgång och förutsättningar för att återförenas med ursprungsfamiljen måste ingå i en individuell bedömning.

Med anledning av det vill vi också se en noggrann utvärdering för att se hur detta har fungerat.

Fru talman! Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att lagstiftningen om den statliga barn- och ungdomsvården behöver vara tydlig, rättssäker och lätt att tillämpa. Det är också positivt att barns och ungas rättigheter ges en mer framträdande plats i regleringen.

Regeringens förslag om att samla de särskilda befogenheterna i en ny lag väcker dock allvarliga frågor om tvångsåtgärder mot barn och unga, till exempel om det riskerar att normalisera och formalisera dem utan att behovet av dessa befogenheter har analyserats tillräckligt.

Flera remissinstanser avstyrker av bland annat det skälet. Som exempel kan jag nämna Bris, Funktionsrätt Sverige, Rädda Barnen, Stockholms universitet och Unicef Sverige. Kritiken handlar bland annat om att en separat lag om särskilda befogenheter riskerar att försvaga kopplingen till LVU:s grundläggande karaktär som skyddslagstiftning.

Miljöpartiet delar denna oro. Tvångsåtgärder inom barn- och ungdomsvården måste alltid förstås i relation till vårdens syfte, barnets rättigheter och samhällets ansvar att erbjuda trygghet, stöd och behandling. Vi tycker att det är problematiskt att regeringen går vidare med förslaget utan att först ha genomfört en samlad översyn av behovet av samtliga särskilda befogenheter och en djupare barnrättslig analys av hur befogenheterna har tillämpats.

Vi vet att Statens institutionsstyrelse under lång tid fått återkommande kritik när det gäller barns och ungas rättigheter, användningen av tvångsåtgärder och brister i vårdens kvalitet.

Mot den här bakgrunden borde utgångspunkten vara att minska behovet av tvång och stärka de förebyggande, behandlande och rättighetsbaserade insatserna, inte att föra över befogenheterna i en ny lag utan en tillräckligt grundlig prövning.

Fru talman! Jag vill också kort nämna två ytterligare områden där vi har lite invändningar.

Vi är kritiska till utformningen angående vilka typer av beteende som ska utgöra grund för omhändertagande. Vi avstyrker förslaget om att uttrycket ”socialt nedbrytande beteende” ska kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”.

Här är det också ett antal remissinstanser som har synpunkter. De tycker till exempel att detta uttryck är vagt och att utvidgningen riskerar att förskjuta ansvaret för den tilltänkta målgruppen från hälso- och sjukvården till socialtjänsten.

Barnrättsbyrån framhäver att förslaget och beskrivningen riskerar att skuldbelägga barn för utsatthet som i själva verket är en följd av övergrepp, psykisk ohälsa eller bristande skydd från vuxenvärlden. Det riskerar också att påverka de efterföljande insatserna så att barn i stället för att få vård och skydd utifrån utsatthet, som brottsoffer, frihetsberövas och får insatser med syftet att förändra deras beteende.

Vi avstyrker också förslaget om att nuvarande bestämmelser om att hålla omhändertagna barn och unga avskilda ska föras över till den nya lagen. Här vet vi att bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter har rekommenderat Sverige att förbjuda avskiljning och isolering av barn. Vi har tidigare pekat på det stora allvaret i problemet på Sis och vikten av att göra genomgripande förändringar i hela kedjan av vården för barn som riskerar att fara illa.

Till bilden hör att barn som är placerade riskerar att få en sämre start i livet än barn som inte är det. Jag hörde någon tidigare talare nämna rapporten Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn, som bygger på 21 000 svenska domstolsmål om tvångsomhändertagande med stöd av LVU och som visar att fler unga som placeras riskerar att dö i förtid.

Det här visar att ansvaret när staten omhändertar och placerar barn är mycket stort vad gäller hur innehållet i vården ser ut. Det är tydligt att ett mycket stort förändringsarbete behöver ske.

Nu tänkte jag yrka bifall till reservation 5, som inte är vårt avslagsyrkande på hela lagförslaget utan handlar om översynen av särskilda befogenheter. Det gör jag därför att vi när vi skrev vår följdmotion faktiskt inte hade ett avslagsyrkande på hela propositionen utan hade listat upp de olika invändningar som jag nu har redogjort för. Det tyckte dock inte kammarkansliet var en särskilt god ordning, så därför blev det formulerat på det här sättet.

Jag vill alltså tydliggöra att vi inte har invändningar mot allt och särskilt inte mot den del som berör det som har kallats lex ”Lilla hjärtat”. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.