Fru talman! Jag vill berätta om Angelica som är en flicka från Landskrona där jag är ordförande i individ- och familjenämnden. Angelica blev omhändertagen och placerad i familjehem för sex år sedan. Var sjätte månad sedan dess har vi fått upp ärendet i socialutskottet för att överväga om Angelica ska vara kvar i det enda hem hon känner till. Var sjätte månad har Angelicas mamma begärt att omhändertagandet ska upphöra.

Under dessa sex år har Angelica och hennes familjehem var sjätte månad oroligt gått och väntat på besked om huruvida hon ska få vara kvar i tryggheten i det familjehem där hon har varit sedan ettårsåldern – det familjehem där hon kallar familjehemsmamman för just mamma, där hon tryggt bråkar med både äldre och yngre syskon och där hon på morgonen med lätta steg tar ryggsäcken och springer iväg till klasskamraterna i skolan.

Var sjätte månad får vi upp ärendet i socialutskottet i kommunen där Angelicas biologiska mamma Carina vill att Angelica ska flytta hem till henne. De senaste gångerna har utredningarna blivit längre eftersom Carina har förändrat sitt liv. Hon är drogfri och har fått ett så kallat enkelt arbete i kommunens tvätteri. Hon har skapat ett hem och vill att Angelica ska vara en del av det hemmet i stället för att träffa henne varje månad hos familjehemmet.

Faktum är att Carinas bättre liv till stor del har kommit av hennes målsättning att få hem Angelica till slut. Om det inte blir så vet inte Carina om hon orkar hålla sig på rätt kurs.

Som mamma är det väldigt lätt att förstå Carina. Tidigare har överflyttning påbörjats med Carinas bästa för ögonen. Men vad är bäst för Angelica? Som ordförande i individ- och familjenämnden i Landskrona är det här inte teori för mig utan ett ärende på mitt bord. Det är beslut som fattas av mig tillsammans med mina politiska kollegor och duktiga tjänstemän som försöker balansera mellan lag, hjärta och hjärna.

Det handlar om barn som är helt beroende av att vi vuxna orkar se till deras verklighet – inte bara paragraferna. Det är svåra och komplicerade beslut som jag efter dagens arbete ofta bär med mig hem till min egen familj och mina barn och barnbarn. Därför, fru talman, är jag väldigt glad över den här propositionen. Den nya lagen gör tre saker som verkligen spelar roll.

För det första görs Angelica till en egen rättighetsbärare. Barns och ungas rättigheter samlas i ett eget kapitel. Det låter kanske tekniskt, men det är en attitydförskjutning. Barnet är inte längre en bilaga till föräldrarnas ärende utan huvudpersonen i sitt eget liv. Angelicas röst får en annan tyngd.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Ursäkta mig! Jag måste bara understryka att vi inte får ha debatt om eller hänvisa till enskilda fall, även om man själv finns med. Personer får inte nämnas med sina rätta namn.)

Det gjorde jag naturligtvis inte, men jag hör vad du säger.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag ville försäkra mig om att det inte var så.)

Nej, självklart inte!

För det andra, och det här är kärnan, har vi den nya anknytningsgrunden. Även om hemförhållandena formellt har förbättrats väger barnets faktiska trygghet och anknytning tyngre än en juridisk teknikalitet. Ett barn ska inte behöva flyttas från det enda hem som det minns bara för att lagen ser striktare på saken än verkligheten gör.

För det tredje skärps grunderna för omhändertagande när det gäller hem med till exempel hedersrelaterat förtryck eller nära koppling till organiserad brottslighet. Dessa barn är ofta osynliga längst, eftersom kontrollen i hemmet är så stark att det blir svårt att själv larma men också för att vi inom kommunerna har haft svårt att möta den här problematiken. Att lagstiftningen nu blir tydligare på den punkten är en fråga om individens frihet – friheten att inte längre vara fången i sin egen familj.

Fru talman! Jag vet att flera partier här i kammaren har invändningar mot att anknytningsgrunden kan tillämpas utan barnets uttryckliga samtycke även efter 15 års ålder. Det är ett rimligt argument som vi måste ta på allvar. Jag förstår oron för att barnets egen röst ska väga för lätt. Men lyssna på vad grunden faktiskt reglerar! Den träder in när ett barn riskerar att tvingas bort från den trygghet det själv har byggt upp, inte när barnet vill bort.

Barnets bästa, och barnets egen anknytning, är själva navet i bedömningen. Att göra samtycke till ett absolut krav riskerar att öppna just den dörr vi vill stänga, nämligen att en vårdnadshavare som formellt uppfyller kraven kan pressa en skör 15, 16- eller 17-åring att säga ja till en flytt den egentligen fruktar.

Detta är en verklighet som jag har sett flera gånger med barn som omhändertagits på grund av heder. I Landskrona har vi jobbat strukturerat och målmedvetet med dessa frågor kring unga pojkar och flickor som får sin frihet starkt begränsad på grund av familjens regler och krav. Personalen har kontinuerlig fortbildning, vi har hederssamordnare med utökad kunskap, vi använder oss av de verktyg som finns för att upptäcka hedersstrukturer och staden har tagit fram en gemensam hederspolicy med handlingsplaner. Oavsett var eller vad du jobbar med i staden förväntas du agera.

När en flicka som blev omhändertagen vid 12-årsåldern och har skyddad adress säger att hon när hon har fyllt 17 vill flytta hem igen till den familj som begränsat och hotat henne är det inte sällan en del av ett större mönster. Dessa flickor och pojkar som längtar så efter att få träffa sina syskon och sin familj och att vara en del av något större tror sig kunna hantera de strukturer och normer som tidigare har utsatt dem så hårt. Inte sällan tror dessa unga att de ska klara situationen. Det är inte alls konstigt när man så innerligt vill tillbaka.

Det här handlar inte bara om att fråga utan om att fråga rätt och att skydda den som inte alltid vågar svara ärligt. Barnet ska naturligtvis ha en egen röst i processen, ett offentligt biträde, en vuxen som företräder just barnets intresse – inte ett veto som kan pressas fram av anhöriga i familjen.

Fru talman! Det här är barnrättspolitik som utgår från verkligheten, inte bara från principen. Det är sådan politik Landskronas familjer behöver och Sveriges barn förtjänar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).