Fru talman! Det är en alldeles särskild dag för mig i dag. Dagens debatter är nämligen de sista jag deltar i här i kammaren. Efter tolv år i Sveriges riksdag lämnar jag nu mina uppdrag, och det gör jag med både stolthet och stor tacksamhet. Att få företräda människor i Sveriges riksdag är det finaste politiska förtroende en människa kan få.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en mer symbolisk avslutning än att mina sista debatter handlar om barn i utsatthet och samhällets ansvar för dem. Det är i dessa frågor jag har lagt den största delen av mitt politiska hjärta, och här får jag nu också möjlighet att sluta cirkeln.

Jag läste nyligen en formulering om Europas skogsbränder. De beskrevs som en röntgenbild av vår politik; de synliggör de sprickor som det annars är lätt att blunda för. Jag tänker ofta att samma sak gäller barn i utsatthet. Hur vi behandlar de barn som har det svårast säger mer om vårt samhälle än nästan allt annat. Ett samhälles styrka visar sig i hur det behandlar dem som har minst makt. Ingen har mindre makt än ett barn som är helt beroende av vuxnas beslut.

Fru talman! Jag har varit med om mycket under mina år i maktens korridorer, men den politiska utveckling vi har sett under den här mandatperioden är exceptionell. När regeringen beskriver det som ett paradigmskifte har de i någon mening rätt. Vi står inför en ny politisk väg vars konsekvenser kommer att märkas långt efter att den här mandatperioden är över – inte minst för människor som befinner sig i samhällets utkant, och särskilt för barn.

Regeringen har genomfört väldigt många och stora reformer. Vissa är bra, andra djupt problematiska. Men många av dem har en sak gemensamt: De har genomförts snabbt, ibland mycket snabbt, samtidigt som de förändrar viktiga delar av vårt samhälle. Detta förslag är inget undantag.

Det borde göra oss lite försiktiga, för lagstiftning är inte en enkel politisk produkt. Den ska hålla över tid. Den ska fungera även när den politiska debatten har lagt sig och rubrikerna försvunnit. Aldrig är kravet på eftertanke viktigare än när staten fattar beslut om ett barn.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag är ett omfattande lagstiftningspaket. Regeringen föreslår att LVU ska ersättas av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda befogenheter inom den statliga barn- och ungdomsvården. Förslaget innehåller också flera viktiga förstärkningar av barns rättigheter, bland annat genom att barnets ställning som egen rättighetsbärare tydliggörs och att rätten till offentligt biträde stärks. Dessa förstärkningar av barns rätt är vi mycket glada och stolta över. Vi har varit med och tagit fram några av dem, och vi är stolta över att de nu införs. Men just därför måste vi också vara tydliga med det vi tycker är mindre bra.

När staten omhändertar ett barn är det en av de mest ingripande formerna av myndighetsutövning vi har. Det handlar inte bara om en paragraf. Det handlar om ett barns liv, om en familj och om relationer som kan ha funnits under hela barnets uppväxt. Detta kräver att vi politiker förmår lägga våra egna känslor och föreställningar åt sidan och ställa den viktigaste frågan: Vad blir bäst för barnet? Det låter enkelt, men det är det verkligen inte.

Vi i Vänsterpartiet har under många år arbetat för att stärka barns rättigheter och förbättra situationen för de barn som behöver samhällets stöd. Vi har försökt göra detta med forskning, erfarenhet och barns egna berättelser som grund – för utgångspunkten måste vara att barn är egna rättighetsbärare.

Barnkonventionen blev svensk lag. Det var ett viktigt steg. Delar av det vi debatterar i dag är nästa viktiga steg.

Men rättigheter på papper är inte samma sak som rättigheter i verkligheten. Det är först i mötet med socialtjänsten, domstolen, familjehemmet eller Sis som vi ser om rättigheterna faktiskt fungerar. Där finns fortfarande mycket kvar att göra.

Fru talman! Det är också därför jag vill säga något om känslor. Frågor om barn väcker starka känslor, och det ska de göra. När ett barn far illa vill vi ingripa. När en förälder inte klarar av sitt ansvar vill vi skydda barnet. Men det är just då vi måste vara som mest noggranna, för placerade barn befinner sig redan i en mycket utsatt situation. Deras liv är ofta långtifrån den trygga barndom som vi alla hoppas att barn ska få. Att splittra en familj är aldrig en liten sak.

Vi vill gärna tänka att samhället kommer in som en räddande ängel, att barnet lämnar det svåra bakom sig och att allt därefter blir bra. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad. Barn kan ha starka band till sina föräldrar även när föräldrarna har svikit dem. Och den vård som samhället erbjuder är inte automatiskt riskfri bara för att den ges av samhället – det vet vi. Historien visar det, och de senaste årens rapporter och vittnesmål visar det. Alltför många barn har utsatts för övergrepp och missförhållanden under samhällets ansvar. Detta är en av de mest smärtsamma motsägelserna i vår välfärdsstat. Vi omhändertar barn för att skydda dem, och då måste vi också se till att den vård vi erbjuder verkligen är trygg, både vid placering och absolut även därefter.

Fru talman! Det är mot den bakgrunden vi måste se regeringens förslag om fortsatt omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet. Regeringen vill skapa en möjlighet att fortsätta tvångsvården när de ursprungliga missförhållandena i hemmet har upphört, om det finns en påtaglig risk för att barnet skadas av att skiljas från familjehemmet och övriga förutsättningar är uppfyllda.

Vi förstår syftet och vi delar den uppfattningen. Ett barn som har bott länge i ett familjehem kan ha en mycket stark anknytning dit. Den relationen ska naturligtvis tas på allvar. Men vi tycker att regeringens förslag går lite för långt. Det finns en avgörande skillnad mellan att beakta barnets anknytning och att använda anknytning som grund för fortsatt tvång.

Om de ursprungliga missförhållandena har upphört och föräldrarna åter kan erbjuda en trygg omsorgsmiljö måste barnets egen vilja väga mycket tungt. Om barnet själv vill stanna i familjehemmet ska detta naturligtvis få mycket stor betydelse. Men vi ska inte bygga en ordning där ett barn genom tvång kan hållas kvar mot sin egen vilja enbart därför att barnet har knutit an till familjehemmet. Därför vill vi i Vänsterpartiet att fortsatt omhändertagande på grund av anknytning till familjehemmet när barnet har fyllt 15 år endast ska kunna ske med barnets samtycke.

Fru talman! En annan fråga där regeringen däremot inte går tillräckligt långt gäller de särskilda befogenheterna inom Sis. Under de senaste åren har vi gång på gång tagit del av rapporter om övergrepp, våld och missförhållanden inom den statliga ungdomsvården. Rapporterna och vittnesmålen har varit förfärliga. Ändå väljer regeringen att huvudsakligen överföra dagens regler till en ny lag utan att göra den översyn som så många remissinstanser efterfrågar. Det räcker inte.

När staten använder tvång mot barn måste vi ständigt fråga oss om åtgärderna verkligen är nödvändiga, proportionerliga och förenliga med barns rättigheter och om de används på rätt sätt. Barn med trauma, psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska mötas av vård, behandling och trygghet – inte av mer tvång därför att samhället saknar resurser eller kompetens.

Därför anser Vänsterpartiet att regeringen bör tillsätta en samlad översyn av de särskilda befogenheterna inom den statliga barn och ungdomsvården, nu med barns rättigheter i fokus, som ju den nya LVU-lagen är tänkt att innebära. I en sådan översyn bör riksdagens tidigare krav om att fasa ut avskiljningar också tas i beaktande.

Fru talman! Ord spelar roll. Lagtext spelar roll. Den uttrycker inte bara juridik utan också vilka värderingar som ska vägleda dem som möter barn varje dag. Därför beklagar vi att regeringen inte har valt att föra in den formulering som tidigare utredningar har föreslagit: ”Vård till barn och unga ska ges med omtanke om och aktning för barnets eller den unga personens egenart.” Efter de senaste årens avslöjanden och övergrepp inom den statliga barnavården, och när vi vet att just barn som vårdas enligt LVU ofta vittnar om just brister i bemötande och omsorg, borde detta vara en självklar utgångspunkt. Vi vill därför att den nya lagen ska kompletteras med den formuleringen.

Fru talman! När jag nu snart lämnar Sveriges riksdag gör jag det med en stark övertygelse. Politik handlar ytterst inte om propositioner och paragrafer. Politik handlar om människor. Kanske finns det ingen grupp som säger mer om vilket samhälle vi vill vara än de barn som saknar egenmakt och egen röst och ibland också vuxna som orkar stå upp för dem. Om vi lyckas skydda just de här barnen har vi också byggt ett starkare samhälle för oss alla. Detta är den övertygelse jag har burit med mig under mina år i denna kammare, och det är med den övertygelsen jag efter nästa debatt kommer att lämna över till dem som tar vid.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.