Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU38, som behandlar den proposition som till stor del är ett svar på ett av de mest tragiska barnärenden som Sverige har upplevt, nämligen fallet Lilla hjärtat. En liten flicka som hade funnit trygghet i sitt familjehem flyttades tillbaka till sina biologiska föräldrar och miste sedan livet. Ett sådant misslyckande får aldrig upprepas. Därför ställer Sverigedemokraterna sig bakom propositionen.

Att införa barnets anknytning som en självständig grund för fortsatt vård är i grunden rätt. Barn är inte flyttkartonger som kan flyttas fram och tillbaka utan konsekvenser. Om ett barn under lång tid byggt upp trygghet, relationer och sin vardag i ett familjehem måste detta tas i beaktande.

Jag vill samtidigt, fru talman, lyfta fram en annan viktig princip. För de allra flesta barn är den egna familjen den bästa platsen att växa upp på, tillsammans med de biologiska föräldrarna. Samhällets första uppgift måste därför alltid vara att hjälpa familjen att fungera, inte att skilja den åt.

När en orosanmälan kommer in ska socialtjänsten arbeta tidigt och förebyggande. Problemen ska identifieras. Föräldrar ska erbjudas stöd, behandling och andra insatser. Målet ska vara att familjen med rätt hjälp ska kunna fortsätta vara en trygg plats för barnet.

Socialtjänsten ska inte bara utreda familjer, utan den ska också ge familjer förutsättningar att lyckas. Det är först när stödinsatser inte räcker som samhället ska behöva ta till den yttersta åtgärden: ett omhändertagande enligt LVU. Men inte heller då får arbetet med familjen upphöra.

Återföreningsprincipen är fortfarande en viktig utgångspunkt. Socialtjänsten ska fortsätta arbeta med de brister som ledde till omhändertagandet och ge föräldrarna möjlighet att förändra sin situation. I den bästa av världar leder detta till att barnet tryggt kan återvända hem. Det målet får vi aldrig överge.

Fru talman! Vi bör också ha med oss den forskning som presenteras av Ronja Helénsdotter. Den visar att för de barn där det råder osäkerhet om huruvida ett omhändertagande är nödvändigt, de så kallade marginalfallen, är ett beslut om tvångsplacering förknippat med en väsentligt ökad risk för bland annat suicid och psykisk ohälsa under många år framöver.

Det betyder inte att barn som utsätts för allvarliga omsorgsbrister inte ska skyddas. Men det påminner oss om hur ingripande ett omhändertagande faktiskt är och hur avgörande det är att samhället fattar rätt beslut från början.

Ett omhändertagande enligt LVU är ett av de mest ingripande beslut samhället kan fatta. Därför måste varje utredning präglas av objektivitet, saklighet och rättssäkerhet. Det får aldrig finnas en känsla av att det bara lyfts fram sådant som stärker den egna utredarens bedömning och utelämnar information som talar i en annan riktning. Det handlar inte bara om rättssäkerhet för föräldrarna. Det handlar framför allt om rättssäkerhet för barnet.

Fru talman! Just därför innebär den här propositionen också ett stort ansvar. Ju större betydelse anknytningen får som grund för fortsatt vård, desto större blir kraven på att det första beslutet om omhändertagande verkligen blir rätt. Om ett barn placeras på felaktiga eller ofullständiga grunder kan en lång placering i sig skapa den anknytning som senare blir ett självständigt skäl för fortsatt placering.

Därför måste politikerna i socialnämnderna runt om i kommunerna säkerställa att utredningarna håller högsta kvalitet. Besluten ska vila på fakta, inte antaganden. De ska vara objektiva, fullständiga och rättssäkra.

Fru talman! Samtidigt finns det barn som inte kan återvända hem. Fallet med ”Lilla hjärtat” visar detta med fruktansvärd tydlighet. När ett barn under lång tid levt i ett familjehem, funnit trygghet, rotat sig i skolan och skapat relationer kan det vara barnet och inte de vuxna som får betala det högsta priset för ännu en flytt. Barnets bästa måste alltid vara avgörande.

Men ett starkare skydd för barn kräver också en starkare rättssäkerhet. Socialtjänsten ska arbeta förebyggande med tidiga insatser. Rättssäkerheten måste genomsyra hela processen, från den första orosanmälan till den slutliga bedömningen. Först då kan vi verkligen säga att vi har dragit lärdom av fallet med ”Lilla hjärtat”.

Fru talman! Jag vill se den här lagen som början på ett ännu större arbete – ett arbete som innebär att barn skyddas när det behövs, föräldrar och familjer får det stöd de behöver innan situationen blir ohållbar och varje beslut som innebär att ett barn skiljs från sina föräldrar fattas med största möjliga omsorg, objektivitet och rättssäkerhet. Det är så vi bygger ett samhälle som skyddar barnen, värnar rättsstaten och ökar tilliten till socialtjänsten.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Jag skulle vilja avsluta med följande ord: Barn ska skyddas, men varje beslut att skilja ett barn från sina föräldrar måste vara ett beslut som samhället kan stå för, inte bara i dag utan också om 10 eller 20 år.