Fru talman! När jag hör någon säga att barnen är vår framtid vill jag alltid protestera – inte för att det inte är sant utan för att det är så långt ifrån hela sanningen. Barn är framför allt människor här och nu.

När jag var barn hade vi en plansch på väggen hemma som visade olika åldrar med trappsteg upp till 50 år och sedan trappsteg nedåt. I mitten står en 50-årig herre i hatt och jäser. Livet är på topp vid 50! Allt före är en strävan dit. Allt efter är ett långsamt farväl. Det synsättet vänder jag mig emot, även om jag är väldigt nära den där toppen nu.

Fru talman! Varje sommar sedan jag föddes har jag varit på stranden vid Haväng i Skåne. Sedan några år springer mina två barn framför mig på trägången ned till stranden. När jag går bakom dem känns ålderstrappan omvänd. Mina intryck är dämpade av erfarenhet, rutin, kategoriseringar och kunskap. Det är som en tidsresa att se barnen springa förbi nyponbuskarna på Haväng. Jag når aldrig riktigt fram till barnens ofiltrerade intryck, men inget tar mig närmare livet än att vara med mina barn där jag själv har varit barn. Efter nyponbuskarna kommer vi fram till träden. Mina föräldrar hade någon gång berättat om fästingar som kunde finnas där. Jag sprang alltid så fort jag kunde förbi. Jag var helt upptagen av rädslan för fästingar som skulle hoppa från träden mot mig för att sedan förgifta mig.

Portionerna av lycka och skräck är mycket större när man är barn. Huden är så tunn, livet så intensivt. Barn befinner sig på det högsta trappsteget närmast livet, på ont och gott. Men för många barn är det inte fästingar i träd som skrämmer utan faror av ett helt annat slag: rädslan att mamma ska vara full när man kommer hem från skolan, rädslan att bli ensam med pappa som tar på en på konstiga sätt, rädslan att bli slagen eller rädslan att se någon man älskar bli slagen.

Vi vet att barn ofta har väldigt starka band till sina föräldrar men att samhället samtidigt ibland måste skydda barn från samma föräldrar genom tvångsomhändertagande.

Vi vet att lagar måste vara generella men samtidigt att alla barn är unika. Det vi diskuterar i dag är därför svårt. Det är inte svart eller vitt. Det är samtidigt, bokstavligt talat, livsviktigt.

Fru talman! Lagförslaget innebär i många avseenden steg framåt vad gäller att se barnen som bärare av egna rättigheter, mänskliga rättigheter om vi så vill. Barns och ungas rättigheter samlas i ett eget kapitel i lagen. Dessutom föreslås att rätten till offentligt biträde förtydligas och utökas. Det har varit en lång process med många inblandade, inte minst barnrättsorganisationer, tidigare regeringar, experter och andra opinionsbildare som flyttat fram positionerna och såklart även socialtjänstministern och hennes tjänstemän i nuvarande regering.

Fru talman! Många av de viktigaste reformerna i vårt samhälle har vuxit fram ur en vilja att förhindra att det som hänt en människa ska drabba någon annan. Hur kunde det ske? Och hur ska vi göra så att det inte händer igen? Men om lagstiftning formas alltför nära ett enskilt fall finns risken att den blir ett svar på gårdagens tragedi snarare än morgondagens utmaningar.

Den politiska pendeln får inte slå för långt åt något håll. Regeringar måste förmå att höja blicken från det enskilda fallet och skapa lagstiftning som är genomtänkt, balanserad och långsiktigt hållbar. Medkänsla måste förenas med besinning, annars riskerar viljan att skydda att leda till nya misstag som i sin tur blir grunden för nästa krav på förändring. Ett barn ska aldrig behöva bli en läxa för samhället så att andra barn inte ska råka illa ut i framtiden.

Regeringen har, menar jag, gått för långt när ett barn som är 15 år fyllda hindras att flytta hem till sina föräldrar trots att bristerna som föranledde placeringen i hemmet har upphört och när både barn och föräldrar dessutom vill återförenas. Den typen av tvång hör inte hemma i Sverige 2026.

Jag vill inte ha en lex Johan, en lex Ali eller en lex Amanda som gör att vi ändrar på detta i efterhand. Jag vill se förändringen nu, innan någon drabbas.

Vi respekterar barns rättigheter. Vi måste erkänna deras vilja. Vi har sedan länge påbörjat skiftet från ett föräldrarättsperspektiv till ett barnrättsperspektiv. Men det får aldrig slå över i ett familjehems rätt till ett barn. Förslaget i denna del går helt enkelt för långt. Det tycker även Socialstyrelsen och Rädda Barnen.

Fru talman! När vi diskuterar i vilka fall vi ska få tvångsomhänderta barn måste vi även diskutera hur samhället tar hand om dessa barn när de är i samhällets vård. Trots att polisen pekar ut HVB-hem som styrs av kriminella har verksamheten kunnat fortgå år efter år.

Vi socialdemokrater sa: Låt polisen stänga kriminella HVB-hem. Regeringen sa nej. Vi sa: Låt det allmänna ta tillbaka kontrollen över privata HVB-hem. Regeringen sa nej. Vi sa: Låt hemmen bevisa för en domstol att de inte är kriminella i stället för att staten ska bevisa att de är det. Regeringen sa nej.

Det har varit fyra år av nej, fyra år av skandal efter skandal inom svensk ungdomsvård, fyra förlorade år för oss som vill någonting annat. Med det yrkar jag bifall till reservation 2.

(Applåder)