Fru talman! Jag hörde i replikskiftet migrationsministern tala om att man ska arbeta och göra rätt för sig och så vidare. Det håller vi med om. Men detta gjorde exempelvis spårbytarna, men de och deras barn fick utvisningsbeslut. En åtta månader gammal bebis fick utvisningsbeslut. Tonåringarna gjorde allting rätt och riktigt, och de fick ändå utvisningsbeslut. Det här hänger alltså inte riktigt ihop.

Detta får mig att tänka på det som jag var inne på i mitt anförande. För två veckor sedan skickades 19-åriga Bader, som kom till Sverige när han var 12, ensam till Syrien. Tidigare har vi kunnat läsa om Donya och Darya som utvisades till Iran, Nardine som utvisades till Egypten och Diya och Kani som ska skickas till Irak. Varje vecka nya fall.

I januari uppmärksammades tonårsutvisningarna i Sverige. Johan Forssell sa att han skulle fixa det. Sedan drog Johan Forssell detta i långbänk under hela våren, inte för att hantera tonårsutvisningarna utan som krishantering för regeringen, som sa att man skulle stoppa tonårsutvisningarna. Ministrar gick ut med det. Simona Mohamsson satt i TV4 och sa: Vi har stoppat tonårsutvisningarna. En vecka senare sitter Nardine på flyget och utvisas till Egypten. Kvar är hennes föräldrar.

Varför stoppar inte migrationsministern tonårsutvisningarna i den här propositionen som utlovat? I stället skjuter ni fram åldern från 18 till 21 år. Sedan riskerar man ändå att utvisas. Varför drog ni detta i långbänk och använde tonåringarna i er krishantering i stället för att stoppa tonårsutvisningarna?