Herr talman! Jag delar naturligtvis ministerns uppfattning att de åtgärder som vi har vidtagit är otroligt viktiga. Avskaffandet av mängdrabatterna är ju bara en del i ett jättestort paket med olika åtgärder på det straffrättsliga området. Jag tänker också att torsdagens omröstning kommer att bli ett viktigt besked till väljarna om vilka som faktiskt sätter brottsoffrets fokus i främsta rummet.

För den som utsätts för brott kan det vara ett stort steg att göra en polisanmälan. Det gäller inte minst kvinnor som utsätts för brott i nära relation. Vi vet att många brott inte anmäls direkt; för den som lever under hot, kontroll eller våld kan det ta månader, eller ibland flera år, att våga ta steget och kontakta polisen. Ofta kan man behöva lämna relationen innan det finns tillräckligt med styrka för att genomgå en rättsprocess.

När anmälan väl är gjord har brottsoffret gjort sin del, och då är det staten som tar över ansvaret. Därför menar jag att brottsoffer aldrig ska behöva förlora möjligheten till rättslig prövning därför att polisens eller åklagarens handläggning har tagit för lång tid.

Som ministern nämner har vi redan i dag särskilda preskriptionsregler för vissa brott mot barn. Det betyder att vi har konstaterat att det finns vissa situationer där den utsattas omständigheter gör att man måste titta på hur preskription används. Det är inte rimligt att gärningsmannen gynnas av att staten misslyckas med att utreda brottet i tid.

Jag menar att det finns skäl att överväga om preskriptionstiden ska kunna pausas när en aktiv förundersökning mot en identifierad misstänkt har inletts. Det ska inte vara handläggningstiden som avgör huruvida ett brott prövas i domstol eller inte.

I Danmark har man redan en ordning där preskription kan avbrytas när den misstänkte får ta del av misstanken eller när åklagaren begär att personen ska anses vara misstänkt. Det kan vara värt att titta på. Även Tyskland har längre lägsta preskriptionstider, vilket gör att man ger ett hårt belastat system ytterligare något år på sig att utreda brott.

Det här är särskilt viktigt när det gäller brott som kan vara delar av ett större mönster av våld och kontroll i nära relation. Ett enskilt olaga hot eller ofredande kan framstå som mindre allvarligt, men tillsammans kan den typen av gärningar utgöra delar i en eskalerande våldsspiral. Här behöver polisen också bli bättre på att se helheten. Alltför många anmälningar läggs i dag ned därför att den enskilda händelsen inte sätts i ett större sammanhang.

Sverigedemokraterna och regeringen har vidtagit kraftfulla åtgärder för att stävja gängbrottsligheten. Nu är det dags att vi också tar tag i det våld som sker i hemmet – den plats på jorden som ska vara en människas allra tryggaste. Om vi menar allvar med det perspektivskifte från gärningsman till brottsoffer som ministern beskriver måste vi också vara beredda att täppa till de luckor som finns. Det duger inte att staten säger till ett brottsoffer som har gjort allting rätt: Tyvärr, vi hann inte utreda i tid.

Jag vill därför fråga ministern om vi är överens om att ett verkligt perspektivskifte till brottsoffrets fördel också kräver att vi ser över de preskriptionsregler som i dag kan innebära att ett brott aldrig prövas därför att staten inte har hunnit utreda det i tid.