Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag vill gå vidare till den del av frågan där justitieministern faktiskt har ett särskilt ansvar, nämligen EU-förhandlingarna. Ministern redovisade i sitt svar att kommissionens förslag om en tvingande 30-dagarsregel är alltför långtgående och att Sverige tillsammans med en majoritet av medlemsstaterna har förordat att kommissionen drar tillbaka förslaget och återkommer med en revidering av det nuvarande direktivet. Detta är regeringens linje, enligt min uppfattning, men det som fortfarande är helt oklart är vad regeringen vill i stället. Det är lätt att säga nej till ett förslag, men att säga nej är inte samma sak som att ha en lösning.

Europaparlamentet har ställt sig bakom 30-dagarsprincipen med stor majoritet: 459 röster för, 96 emot och 54 nedlagda, i demokratisk ordning. Samtidigt har förhandlingarna i rådet gått i stå.

Min fråga till justitieministern blir då väldigt konkret. Jag hoppas att jag får svar. Vilken bindande EU-linje driver Sverige i stället? Om 30 dagar är för långtgående, vad är då rimligt? Är det 45, 60, 90 eller 120 dagar, eller längre? Vilken maximal betaltid vill regeringen se? Vilket konkret skydd vill regeringen ge mindre leverantörer? Vilken tillsyn eller mekanism vill regeringen se för att säkerställa att reglerna faktiskt följs?

Fru talman! Ministern hänvisar också till avtalsfriheten. Jag håller med om att avtalsfrihet är en viktig princip. Men vi måste också fråga oss hur fri en förhandling faktiskt är när förhandlingsstyrkan är så ojämn. Om ett litet leverantörsföretag får valet att acceptera 90 dagars betaltid eller förlora affären, är det då verkligen en förhandling mellan två jämbördiga parter? Eller handlar det i praktiken om marknadsmakt? När ett stort företag kan skjuta över finansieringskostnaden på en liten leverantör förbättrar det stora företaget sin likviditet medan det mindre företaget får bära kostnaden. Skillnaden är att banken får ränta och säkerheter; den lilla leverantören får bära risken.

Fru talman! Långa och oförutsägbara betaltider riskerar dessutom att fungera som ett faktiskt handelshinder på den inre marknaden. De gör det svårare för mindre företag att ta affärer med större kunder. De gör det svårare att växa över gränserna. Och de gör det svårare att konkurrera på lika villkor inom EU.

Min fråga till ministern är: Om regeringen anser att kommissionens förslag är fel, vilket konkret alternativ driver Sverige? Eller driver Sverige kanske ingenting? Om förhandlingarna fortsätter att stå still, är regeringen beredd att överväga nationella åtgärder? Vi kan inte hamna i en situation där regeringen säger nej till en EU-lösning men inte samtidigt presenterar någon egen lösning.

Det är precis där jag upplever att regeringens linje fortfarande är otydlig. Man erkänner problemet. Man säger nej till det konkreta förslaget, men man berättar fortfarande inte vad man vill göra i stället. Det är detta jag hoppas att justitieministern kan ge svar på i dag.