Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det var dock inte så heltäckande som jag hade hoppats. Men jag är ändå övertygad om att vi båda har ambitionen att våld och sexuella övergrepp inte ska förekomma – helst inte någonstans i samhället och kanske allra minst på dessa institutioner och anstalter, där staten har ansvar för människor som blivit intvingade innanför ramarna.

Vi har länge vetat att övergrepp förekommit inom kriminalvården. Det som har föranlett denna interpellation är bland annat larm från medier; man har uppmärksammat att övergrepp även sker på grund av dubbelbeläggning. Vi vet att dubbelbeläggning är det som oftast förekommer i kriminalvården. Det är till och med det man bygger för när man expanderar kraftigt och försöker ta emot alla nya stora grupper av fångar.

Även om ambitionen från ministern och ansvariga i Kriminalvården är att reducera detta väcker interpellationssvaret en hel del frågor – det är faktiskt inte särskilt lugnande.

Det markeras i svaret att man bedriver en effektiv återfallsförebyggande verksamhet. Men på nyheterna kunde vi i dag höra att man för så många som hälften av de intagna inte klarar av att upprätta verkställighetsplaner i tid. Ändå är tidsperioden ganska lång: 30–60 dagar. Där tror jag att vi har en lucka i systemet.

Jag har också gjort besök på fängelser där både de intagna och personalen hävdar att det inte finns utrymme nog för återfallsförebyggande verksamheter. Det är inte alltid det ens finns lokaler för återfallsförebyggande utbildningar, samtal eller behandlingar. Vi vet också att flera välkända terapier inte längre verkställs inom kriminalvården. I stället får man vänta tills man har lämnat fängelset. Även detta är sådant som skapar gnissel och irritationer och kan urarta i våld.

Ambitionerna finns alltså. Men går det att förverkliga dem när det råder lokalbrist och personalen väldigt ofta är nyanställd och oerfaren?

I svaret hävdar ministern att dubbelbeläggningarna är ändamålsenliga. Då frågar jag mig: För vem? Är de ändamålsenliga för de intagna? Eller sker de av krassa ekonomiska skäl för att man över huvud taget ska kunna härbärgera de stora fångkullar som väntas på grund av straffrättsreformen?