Fru talman! Jag och Anna Wallentheim är helt överens om beskrivningen av problemet. Det är glädjande att höra att det finns ett engagemang i Folkets Hus och Parker. Det finns förstås en överbyggnad, eller vad man ska säga, i en sådan rörelse som kan utgöra ett viktigt stöd också för den enskilda parkanläggningen någonstans i Sverige. Men många bygdegårdar eller andra lokaler finns såklart inte i ett sådant bredare sammanhang.

Jag tycker att det är bra att frågan väcks. Det är mycket rimligt att politiken i relation till de myndigheter som ligger nära problemen följer upp vilka behov av ytterligare insatser de ser, eventuellt också från politiskt håll.

Jag kan konstatera att vi har tydliggjort vår strategi i relation till problembilden. Hur den har genomförts i praktiken hos de aktörer som verkligen kan påverka det här nära den, i värsta fall, ensamma ideella kraften i bygdegården ger ändå löftesrika besked om att det finns ett sammanhang där man verkligen kan få stöd. Men i det läget måste man veta att man ska lyfta luren och ringa till polisen, och när man gör det har man rätt att förvänta sig stöd för att hantera en konkret situation förstås, om en sådan har uppstått, men också om man har behov av att arbeta mer förebyggande för att undvika att hamna där igen.

Jag vill återigen lyfta fram Center mot våldsbejakande extremism, som har fått ett särskilt uppdrag för att stödja just den kommunala nivån. Jag föreställer mig att det här sker i något slags snitt mellan den statliga ordningsmakten, genom polisen och möjligtvis andra myndigheter, och de kontaktytor som finns mellan en kommun och civilsamhället och föreningslivet lokalt.

Låt oss följa upp det här i relation till alla olika aktörer som kan påverka. Jag är helt överens med interpellanten om att problemets allvar förtjänar det.