Herr talman! Jag pratar inte om elever som vill lära sig teckenspråk. Jag pratar om elever vars modersmål är teckenspråk.

Ministern säger i sitt svar att barn som på grund av sin funktionsnedsättning eller andra särskilda skäl inte kan gå i grundskolan eller i den anpassade grundskolan ska tas emot i specialskolan om de är döva eller hörselskadade.

Här tycker jag att vi behöver kan stanna upp lite grann. Vad betyder det egentligen att ett barn ”kan gå” i grundskolan? Ett dövt barn kan naturligtvis gå till en kommunal grundskola varje morgon. Barnet kan sitta i klassrummet och vara där hela skoldagen. Men det betyder inte automatiskt att barnet faktiskt har tillgång till utbildningen. Kan barnet kommunicera direkt med läraren? Kan barnet följa diskussionerna i klassrummet? Kan barnet delta på lika villkor i grupparbetet? Kan barnet prata spontant med sina klasskompisar? Får barnet möjlighet att utveckla sitt teckenspråk tillsammans med andra barn och vuxna som använder språket, så som språklagen säger? Det är skillnad mellan att ”kunna gå” i en skola och att faktiskt ha tillgång till utbildningen.

Herr talman! För mig är detta inte bara en principiell skolpolitisk fråga. Jag har egna erfarenheter som förälder till barn med hörselskada och dövhet, så jag vet hur mycket ansvar som hamnar på föräldrarna när skolan inte fungerar som den borde. Man behöver förklara sådant som man tycker borde vara självklart, hålla koll på att kommunikationen funkar, påminna, fråga och ligga på – allt för att ens barn ska få det som alla andra barn får utan att någon förälder behöver kämpa för det.

Många döva barn växer dessutom upp med hörande föräldrar. För familjen kan dövhet, hörselnedsättning och svenskt teckenspråk vara en helt ny värld. Då kan vi inte ha ett system där föräldrar förväntas förstå exakt vilken språklig och pedagogisk miljö deras barn behöver och att de sedan själva ska behöva strida och driva på tills det går att visa att skolan inte fungerar.

Och medan vuxenvärlden utreder, prövar stödinsatser och väntar på att se hur det går fortsätter barnets skolgång. Barnet har bara en skoltid. Språkutvecklingen sker nu, kunskaperna byggs nu, kompisrelationerna skapas nu. Vi kan inte ge dessa år tillbaka till barnen.

Det är därför jag vänder mig mot ett system där man riskerar att vänta tills barnet har börjat halka efter innan en annan skolmiljö kan bli aktuell. Ett barn ska inte behöva misslyckas för att få rätt utbildning. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning lyfter också fram teckenspråk, dövas språkliga identitet och betydelsen av en utbildningsmiljö som ger möjlighet till största möjliga kunskapsmässiga och sociala utveckling.

Vi behöver kanske ställa en annan fråga än om barnet ”kan gå” i grundskolan. I stället borde vi fråga: Var får just detta barn bäst förutsättningar att lära sig, utveckla sitt språk och vara fullt delaktigt?

Därför frågar jag ministern: Borde inte barnets behov av en teckenspråkig utbildningsmiljö väga betydligt tyngre när beslut fattas om mottagande i specialskola?