Herr talman! Jag tackar interpellanten för frågan. Min och Moderaternas plan är att fortsätta se till att stärka barnfamiljers ekonomi både genom att de ska få behålla mer av sin lön och genom ett föräldraavdrag som gör att just föräldrar som jobbar får behålla mer av sin lön.

Det handlar också om det vi precis har gjort. Vi har bland annat sänkt förskoleavgiften; det är det alltså jag som moderat finansminister som har gjort. För att bryta lågkonjunkturen och verkligen påskynda återhämtningen har vi också till exempel halverat matmomsen, vilket är väldigt bra för många barnfamiljer. Vi har även gjort det billigare att åka kollektivt.

Detta är mitt fokus, det vill säga att en barnfamilj under nästa mandatperiod ska ha 5 000 kronor mer över i månaden. Jag har visat att jag kan prioritera i statens finanser, och jag kommer att fortsätta att göra det. Min plan är att det här ska komma fler till del, och jag vill två saker med det.

Det ena är att en barnfamilj som har det tufft – alla har det inte tufft, men det finns många som kämpar – ska kunna säga ja lite oftare än de säger nej när deras barn ber om eller vill göra något.

Det andra handlar om det lite längre perspektivet, det vill säga att en ung barnfamilj faktiskt ska känna hopp om att kunna köpa ett eget småhus. Jag vill alltså hålla husdrömmen levande, och det gör vi både genom skatter och, såklart, genom förändrade bolåneregler och annat.

Det är alltså min vision för Sverige: Vi stärker ekonomin, särskilt för hårt arbetande människor. Det är inte konstigare än så, och det är väldigt viktigt.

Jag delar definitivt Mattias Vepsäs grundinställning, det vill säga att det grundläggande skydd vi har i samhället – ett starkt socialt skydd – är väldigt viktigt. Det ska finnas där för dem som behöver det allra mest.

Under många år har det dock varit så att till exempel socialbidrag, alltså försörjningsstöd, vilket är tänkt att vara en tillfällig lättnad och hjälp för människor som handlar i olika sorters trångmål, har blivit en livsinkomst för väldigt många. De har varit fast i det år ut och år in. Därför har regeringen nu infört ett aktivitetskrav: Sedan den 1 juli ska den person som får försörjningsstöd och har arbetsförmåga vara aktiv på heltid. Det är ju viktigt på riktigt att man faktiskt kommer närmare arbetsmarknaden.

När det gäller det där kvisset förstår jag självklart om man inte är upplagd för ett kviss i riksdagen så här en tisdagsmorgon, men jag säger så här: Jag håller helt med om att skattesystemet ska vara rättvist. Där kan man konstatera att den som tjänar ungefär 25 000 betalar 4 500 kronor i skatt medan den som tjänar fem gånger så mycket, det vill säga 125 000, betalar 50 000 i skatt. Den personen betalar alltså elva gånger så mycket i skatt som den som tjänar 25 000.

Det innebär att den som jobbar och sliter, som utbildar sig och jobbar extra – som tillför många värden både i offentlig sektor och i våra företag – i dag betalar betydligt mer i skatt både i kronor och ören och procentuellt sett. Det är ändå en viktig grundbild, tycker jag.

Sedan kan man tycka att det är för lite. Jag har stor respekt för att Nooshi Dadgostar vill höja skatten ännu mer, för jag har en stor respekt för partier som berättar vad de vill göra. Jag har svårare att förstå varför Socialdemokraterna inte berättar om de skattehöjningar de kommer att behöva göra för att finansiera allt de vill göra. Tillsammans med de andra partiernas politik kommer det att bli högre skatter i Sverige; det är inte tu tal om det. Det är ju bara att gå tillbaka och se vilket track record olika partier har.

För mig är det viktigt att hålla i de starka finanserna och se till att vi har en politik och ett skattesystem som gör att ansträngning lönar sig. Alla ska också ställa sig frågan om de har råd med en rödgrön regering efter valet.