Herr talman! Låt mig börja med att tacka Mattias Vepsä för den här frågan.

När jag blev finansminister för snart fyra år sedan hade Sverige en inflation på 10 procent. Den slog extremt hårt mot vanliga löntagare. Vi låg på 22:a plats i EU:s tillväxtliga. Vi hade hög arbetslöshet till följd av både hög migration och misslyckad integration, och arbetslösheten var hög även i högkonjunktur. Det fanns också enorma investeringsbehov i försvaret, i infrastruktur och i rättsväsendet.

Att kunna vända detta var en prioritering för regeringen och självklart för alla fyra Tidöpartier. Uppgiften var att vända brottsutvecklingen, stärka svensk ekonomi och se till att svenskarnas ekonomi blev mer stabil.

Det har varit fyra tuffa år med en turbulent omvärld och ett oförutsägbart ledarskap i till exempel USA. Mitt i allt detta har vi gjort ett städjobb som jag i grunden är stolt över men som jag vill fortsätta eftersom det inte är klart.

Enligt prognoserna kommer Sverige i år att ha den lägsta inflationen i hela EU, och i dag är 100 000 fler är sysselsatta än under 2022. Ja, vi befinner oss i en lågkonjunktur, men den vänder nu. Det är också så att Sverige i denna lågkonjunktur har urstarka statsfinanser och en av de lägsta statsskulderna i hela EU.

Att ta tag i utmaningarna, arbeta med dem och städa bland dem var viktigt. Till exempel hade vi de två första åren två återhållsamma budgetar på grund av att vi inte ville driva upp inflationen.

Den andra delen, som jag är glad och stolt över, är att vi har tagit tag i arbetslinjen. Vi sjösätter nu den största bidragsreformen någonsin, eller i alla fall i modern tid. Den innebär att man måste kvalificera sig till välfärd när man kommer till Sverige, och det jag kanske tycker är bäst är aktivitetskravet – att alla människor som har försörjningsstöd ska vara aktiva. Vi har också ett bidragstak som gör att det alltid, för alla familjer, ska löna sig att arbeta. Det här är viktiga delar för oss och för mig.

Självklart är också skattesystemet helt centralt, och därför uppskattar jag den här frågan. Något jag kanske var inne på förut är att jag tycker att Socialdemokraterna och andra partier har en talepunkt som man alltid använder, nämligen att vi gynnar höginkomsttagare.

Det är 20 år sedan jag kom in i riksdagen, och jag har haft glädjen att sänka skatten tio gånger. Det har alltid varit så att det är mest till dem som tjänar minst. Om man till exempel har 25 000 i lön betalar man ungefär 4 500 kronor i månaden i skatt.

När det gäller den fråga som ledamoten ställer skulle jag vilja veta hur mycket en person som tjänar fem gånger så mycket – 125 000 – betalar. Vilken skattesats har hon jämfört med den som tjänar 25 000 kronor? Jag tycker att man bör kunna svara på den frågan om man i varje andetag i varje mening pratar om att höginkomsttagarna i princip inte beskattas. Så låter det ju från Socialdemokraternas håll.

Det är viktigt att alla är med och bidrar och betalar skatt, och det är viktigt att alla gör det de kan. Det är dock inte så att en person som tjänar 125 000 inte betalar någon skatt, så jag skulle jättegärna vilja få svar på detta i ett litet kviss denna tisdagsmorgon.