Fru talman! Jag tänkte att jag skulle citera delar av svaret. Carl-Oskar Bohlin sa följande: ”Enligt nya bestämmelser i lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap, som trädde i kraft den 1 juni 2026, ska en kommun planera för och verkställa beslut om utrymning eller inkvartering under höjd beredskap, på grundval av en planeringsinriktning som länsstyrelsen ska ta fram.”

Jag uppfattade det som att Carl-Oskar Bohlin ansåg att det var det besked som kommunerna behöver. Jag delar inte den uppfattningen, fru talman. Jag tror att svenska kommuner behöver mer besked än så.

Jag går tillbaka till det jag sa tidigare om jämförelsen mellan en liten och en stor kommun. I händelse av kris och krig eller extraordinära händelser klarar en stor kommun mycket, men för en liten kommun kan det bli omvälvande och kritiskt.

Jag tror att svenska kommuner är redo att göra allt de kan. Det har de gjort tidigare, och det kommer de att göra igen. Men det svenska totalförsvaret bygger på den ömsesidighet som vi pratar om här i dag. Jag tycker stundvis att det glimtar till och att Carl-Oskar Bohlin håller med mig. Men sedan upplever jag att vi igen faller tillbaka till att kommunerna har fått det de behöver, att de har fått den struktur de behöver.

Jag upplever dock väldigt tydligt att svenska kommuner i vissa avseenden drar sig för sitt beredskapsuppdrag, eftersom de är osäkra när det gäller kostnadsbördan. Därför vill jag än en gång ge Carl-Oskar Bohlin chansen att vara lite tydligare mot de kommuner som eventuellt tvekar. Kan de känna sig trygga med att de inte kommer att lämnas ensamma med kostnaderna när de utför uppgifter som ytterst är totalförsvarssatsningar?