Fru talman! Jag tackar Carl-Oskar Bohlin för svaret.

Jag ställer många frågor eftersom det här är frågor som jag brinner för och som jag, i min tur, får många frågor om, inte minst från Sveriges minsta kommuner. De är bekymrade och oroade. Kommunerna är oroade på grund av ansvaret gentemot den egna befolkningen, och de är oroade eftersom de självklart vill ställa upp i Sveriges totalförsvar.

Jag har den största respekt för att Carl-Oskar Bohlin hänvisar till planering, lagstiftning och olika ekonomiska satsningar. Det sker mycket på civilförsvarsområdet som är alldeles utmärkt. Myndigheten för civilt försvar gör ett enormt arbete.

När jag möter inte minst företrädare från SKR eller från Sveriges allra minsta kommuner efterfrågar inte vare sig de eller jag fler planeringsdokument eller fler strukturer. Det är alldeles utmärkt att de finns på plats, men det är ansvarsfrågan som är avgörande. Det är svar på den frågan som de minsta kommunerna efterfrågar. När jag möter kommunföreträdare av alla kulörer handlar det om ansvarsfrågan, att känna trygghet i att staten och den enskilda kommunen gör arbetet tillsammans, att det finns en gemensam respekt och ett gemensamt ansvar.

Apropå pandemin: Vi vet att svenska kommuner och regioner tog ett enormt ansvar under pandemin, och staten stod på andra sidan och höll i handen. Vi gjorde arbetet gemensamt.

Jag är trygg med att svenska kommuner och regioner gör allt de kan i händelse av kris och krig. De måste få ett besked om att staten tar sitt ansvar. Det kommer inte att röra sig om lokala beslut eller behov, utan det kommer att röra sig om våra gemensamma totalförsvarsbehov. Därmed blir de ett nationellt ansvar. Likväl uppstår kostnaderna i enskilda kommuner. Det är de enskilda kommunföreträdarna som gör avvägningarna, det vill säga att våga investera i vår gemensamma säkerhet parallellt med att man investerar i den kommunala verksamheten.

Jag tror inte att det har att göra med min begåvning, men jag förstår inte fullt ut hur jag eller kommunföreträdare ska tolka utfästelsen om ad hoc-beslut. Jag tror att den frågan måste utvecklas av Carl-Oskar Bohlin. En liten kommun som står i begrepp att få en stor inkvartering, med höga kostnader som följd, på grund av ett nationellt beslut måste ha lite mer att hålla i än ett så kallat ad hoc-beslut. Det är ett förtydligande som många svenska kommuner efterfrågar just nu.

(Applåder)