Fru talman! Tack för svaret, Carl-Oskar Bohlin!

I den här frågan råder, åtminstone på papperet, enighet om att kommunerna är helt avgörande för det civila försvaret. Kommunerna är första linjen. Det är hemma i kommunen man som medborgare knackar på när det brinner eller när det gäller.

Frågan är inte heller om kommunerna ska ta ansvar. Det måste de. Frågan är vilka förutsättningar de får, inte minst de allra minsta, för att göra det.

I Carl-Oskar Bohlins svar noterar jag flera satsningar, flera anslag och flera positiva planeringsprocesser. Det är alldeles utmärkt. Jag saknar dock delvis svar på den fråga som många svenska kommunpolitiker i dag ställer sig: När staten fattar ett beslut som innebär att en kommun ska ta emot ett stort antal människor på obestämd tid, ordna inkvartering, säkerställa omsorgsinsatser och upprätthålla samhällsviktig verksamhet, vem bär då – rent konkret – den ekonomiska risken?

Fru talman! För en stor kommun kan ett sådant åtagande vara svårt. För en väldigt liten kommun kan det vara helt omvälvande.

Vi talar om kommuner som redan i vardagen brottas med kompetensförsörjning och stora, svåra investeringar i va-system, skolor och äldreomsorg. Vi talar om små kommuner där några miljoner kronor kan göra otroligt stor skillnad i ekonomin.

Då menar jag att det inte räcker att veta att det finns nationella anslag, en struktur och en överbyggnad. Då måste man också ha konkreta besked från statens sida att kommunen inte kommer att lämnas ensam med konsekvenserna.

Fru talman! Det är därför som jag vill återkomma till den så kallade vistelseprincipen. Den fungerar i så många sammanhang i Sverige, men vid omfattande befolkningsförflyttningar kan den innebära att ekonomiska konsekvenser koncentreras till ett fåtal mottagarkommuner. Därför undrar jag om regeringen har analyserat risken. Om regeringen har gjort det, är regeringen beredd att säkerställa att de kommuner som tar ett stort nationellt ansvar också får kostnadstäckning för de kostnader som uppstår?