Herr talman! Jag vill ta fasta på en formulering i utrikesministerns svar som jag verkligen instämmer i. Ministern sa att ett starkt civilsamhälle är en förutsättning för en fungerande demokrati. Precis så är det. Kanske är det särskilt viktigt i ett land där de demokratiska institutionerna försvagas.

Det gäller också grupper som är särskilt utsatta. I förra årets interpellationsdebatt om Turkiet lyftes situationen för hbtqi-personer. Sedan dess har utvecklingen dramatiskt försämrats. Flera europeiska människorättsorganisationer varnade så sent som i april för en eskalerande repression mot hbtqi-aktivister och hbtqi-organisationer i Turkiet. En organisation för unga har beordrats att upplösas, dess företrädare har ställts inför rätta och det finns fortsatt oro för ytterligare repressiv lagstiftning.

Det här är viktigt, för den demokratiska tillbakagången märks i människors vardag – i möjligheten att organisera sig, att uttrycka vem man är och kräva sina mänskliga rättigheter.

Detta gör regeringens politik svår att förstå. Samtidigt som utrikesministern betonar civilsamhällets betydelse minskar nämligen den samlade svenska Sidaramen för Turkiet med en tredjedel. Då vill jag vara noggrann och säga att detta inte betyder att stödet specifikt till civilsamhället minskar lika mycket. Det kan jag inte utläsa av vad jag har försökt få fram.

Regeringens egen nya strategi säger att civilsamhälle, demokratirörelser, oberoende medier och människorättsförsvarare ska stärkas när det demokratiska utrymmet krymper. Den säger till och med att samarbete med statliga aktörer ska undvikas och oberoende demokratiska aktörer prioriteras i länder med allvarlig demokratisk tillbakagång. Det är en bra princip, men då måste den också få konsekvenser. Vad är det nämligen vi ser i Turkiet i dag om inte en demokratisk tillbakagång?

Herr talman! Sverige kan naturligtvis inte ensamt förändra utvecklingen i Turkiet. Men Sverige är inte maktlöst. Vi har biståndet. Vi är medlemmar i EU, Europarådet och OSSE. Vi har diplomatiska relationer med Ankara. Europarådet har också visat att det går att tala tydligare.

Därför undrar jag varför Sverige inte är mer proaktivt. Varför nöjer sig regeringen med att följa utvecklingen när man också kan försöka påverka den?

Jag vill fråga statsrådet: Om ett starkt civilsamhälle är en förutsättning för demokrati, varför minskar då regeringen den samlade svenska biståndsramen för Turkiet just när det demokratiska utrymmet krymper? Och vilka konkreta initiativ har regeringen själv tagit, inte bara deltagit i eller ställt sig bakom, inom EU och Europarådet för att öka trycket på Turkiet? För mig är det detta som är skillnaden mellan att följa en utveckling och att faktiskt försöka förändra den.

(Applåder)