Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret på denna viktiga interpellation.

Ministern uttrycker oro över utvecklingen och beskriver det som sker som oförenligt med demokratiska principer. Regeringen följer processerna och lyfter frågorna i olika internationella sammanhang. Det är bra, men problemet är att utvecklingen i Turkiet fortsätter i fel riktning och dessutom i snabb takt.

Det har gått knappt två månader sedan jag lämnade in min interpellation. Sedan dess har situationen ytterligare försämrats. Förtrycket av oppositionen har fortsatt och breddats. Det handlar inte längre bara om Ekrem İmamoğlu, även om behandlingen av honom är oerhört allvarlig. Han sitter fortfarande frihetsberövad.

Nu har en turkisk domstol dessutom beordrat plattformen X att blockera det konto som används för hans presidentkandidatur. Det handlar inte bara om en ensam oppositionspolitiker. Över 20 borgmästare har frihetsberövats, och fler än 80 kommuner har sedan lokalvalen 2024 på olika sätt drabbats av åtgärder som förändrat väljarnas utslag.

Efter en rättslig process mot CHP:s partikongress har Özgür Özel bildat ett nytt parti. En stor majoritet av CHP:s parlamentariker har följt honom. Vi ser alltså rättsliga processer som får konsekvenser för själva strukturen för den demokratiska oppositionen i Turkiet. Samtidigt försämras pressfriheten. Turkiet ligger på plats 163 av 180 länder i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Omkring 90 procent av de nationella medierna bedöms stå under regeringskontroll.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund som jag reagerar på språket i statsrådets svar. Statsrådet sa att regeringen ser med oro på utvecklingen, att regeringen följer processerna noga och att Sverige lyfter frågorna. Jag betvivlar inte att regeringen gör detta. Men för drygt ett år sedan stod statsrådet i denna kammare och sa ungefär samma sak. Sedan dess har utvecklingen fortsatt åt fel håll. Då måste vi kunna fråga: När räcker inte längre oron?

Europarådets parlamentariska församling, som Sverige är en del av, har fördömt Turkiets hantering av protesterna efter İmamoğlus arrestering. Europaparlamentet har slagit fast att Turkiets EU-process förblir blockerad därför att nödvändiga demokratiska reformer saknas. Jag kan dock inte hitta något tillfälle då den svenska regeringen offentligt och tydligt har fördömt de turkiska myndigheternas agerande mot den demokratiska oppositionen och mot försämringen av de mänskliga rättigheterna.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Har Sveriges regering offentligt fördömt de turkiska myndigheternas agerande mot oppositionen? Om svaret är nej: Varför inte? Vad krävs ytterligare för att regeringen ska tala om ett systematiskt angrepp på den demokratiska oppositionen?

(Applåder)