Herr talman! Regissören Nils Petter Löfstedt har gjort något så ovanligt som att rikta kameran mot de yrkesgrupper i vårt land som arbetar med att ta hand om andra: Sveriges omsorgs- och välfärdsarbetare, alltså de som arbetar med sina händer och med sina hjärtan. Dokumentären Det omätbara följer deras vardag i hemtjänsten, i äldreomsorgen och på förskolan. Dokumentären visar arbeten som är svåra att fånga i siffror men som samtidigt är fullständigt ovärderliga. Hur prissätter man att ett barn har fått tröst och nu kan återgå till lek, att en sjuk har fått omvårdnad och omsorg eller att en äldre har fått väldoftande och välsmakande mat, kanske på finporslin?

I november månad hade jag möjlighet att visa dokumentärfilmen här i riksdagen. När eftertexterna började rulla var det helt tyst i salen. Inte en enda ledamot lämnades oberörd. Vi har alla någon gång lämnat barn i händerna på en barnskötare eller förskollärare. Vi har alla en förälder som behöver eller förr eller senare kommer att behöva hjälp av hemtjänstpersonal eller äldreomsorgspersonal. Alla har vi troligen någon gång i livet varit sjuka och mött någon som har stannat kvar, lyssnat in och tagit hand om oss. Omsorgen och välfärden är inget som händer någon annan; den angår oss alla.

Omsorgsarbetarnas egna liv är dock en omöjlig ekvation. Till den här interpellationsdebatten har jag med mig över 600 brev riktade till oss beslutsfattare. De är skrivna av barnskötare, förskollärare, undersköterskor och äldreomsorgs- och hemtjänstpersonal. De kom från filmvisningen, och jag lovade att jag skulle möta finansministern i en interpellationsdebatt. Kanske får jag senare svar på varför hon inte är här.

Jag läser ur förskolläraren Saras brev: ”Jag älskar mitt yrke – men det värdesätter mig inte. Jag har vandrat genom sagolandskap byggda av kartong, lyssnat till barns viskningar om stjärnor och monster och svarat med berättelser som bär deras språk. Jag har varit medskapare av magi, där en filt blir ett hav, ett barn en kapten och en vanlig tisdag blir ett äventyr. Men nu bär jag yrket som en sten i bröstet. Vi sliter – inte bara på golvet. Förskolechefer kämpar också, vi är alla fångade i orimliga strukturer. Jag har sett fantastiska lärare och chefer gå sönder, tvingas lämna, bli sjuka efter att ha gett precis allt. Jag är 34 år och redan nära väggen. Det borde vara omöjligt. Men det är vår verklighet.”

Brev efter brev i denna hög vittnar om underbemanning, hög arbetsbelastning, bristande återhämtning och samvetsstress. Fackförbundet Kommunal återkommer nästan årligen till det som beskrivs här och till att personal i förskola och äldreomsorg har Sveriges högsta sjukfrånvaro. Bara 15 procent av personalen i omsorgen anser att bemanningen är tillräcklig, och bara 36 procent upplever att de kan fullfölja sitt uppdrag under rådande villkor.

Frågorna jag därför ställer till civilministern är: Är det som uttrycks i de hundratals breven och det jag säger här rimligt, det vill säga att man måste satsa på välfärden? Anser ministern att regeringen har gjort tillräckliga satsningar för att upprätthålla kvaliteten för personalen i vår gemensamma välfärd?

(Applåder)