Fru talman! Jag tycker faktiskt, inte helt oväntat, att det är en lite orättvis kritik mot regeringen att säga att detta är en fis i rymden. Jag tycker inte att det är det.

Jag är visserligen part i målet och civilminister med ansvar för offentlig upphandling, men jag tycker att den här regeringen har gjort ganska mycket när det kommer till att upptäcka och komma åt de kriminella eller oseriösa leverantörerna och få bättre fungerande offentliga upphandlingar. Jag har faktiskt gott samvete gällande mycket av det vi har gjort.

Även om interpellationssvaret var lite för långt för min smak var det inte heltäckande; det finns ganska mycket som jag inte nämnde där, exempelvis Leverantörskontrollutredningens betänkande, som vi nu har gått vidare med och budgetsatt. Nu håller Bolagsverket på att jobba fram en leverantörskontroll, vilket kommer att vara till stor nytta och ha stor betydelse i arbetet med att i ett tidigt skede upptäcka oseriösa aktörer. Målet är nämligen att aldrig sluta kontrakt med en enda kriminell eller oseriös leverantör, vilket är ett mål som delas av partier över blockgränsen. Vi har även gjort en hel del annat.

Färdplanen för offentlig upphandling jobbade vi ganska länge med på Finansdepartementet, och den är bra. För den som använder färdplanen är den ett konkret verktyg – eller ger ganska konkreta guidelines, eller hur vi nu ska uttrycka det – för bra upphandlingar. Vi har adderat ett nytt upphandlingspolitiskt mål som handlar just om att utesluta oseriösa aktörer, och i färdplanen finns det en hel del konkreta tips, förslag och tankar om hur man som upphandlande myndighet bäst kan arbeta för att skapa murar kring de företagen.

Det är dock ändå så att varje statlig myndighet, varje kommun och varje region ansvarar för sin upphandling. Det finns i dag möjlighet – det har jag märkt även i många andra sammanhang – att inom ramen för offentlig upphandling göra mycket bättre upphandlingar än man gör i dag. Man ropar efter mycket men tittar sällan på var man står och stampar genom att gräva efter vad man själv kan göra. Hur kan man använda lagstiftningen på bästa sätt för att bland annat minimera risken för att sluta avtal med kriminella aktörer?

Man kan alltså göra mycket mer, och det var därför jag som civilminister kom fram till att vi under den här mandatperioden inte ska fokusera på att ändra lagstiftningen utan snarare stödja arbetssätt och metoder för att, med lagstiftningen som stöd, kunna genomföra så bra upphandlingar som möjligt.

Vi har också gett Konkurrensverket i uppdrag att ta fram förslag till en så kallad svartlistning. Vi har även tagit emot förslag om att onormalt låga anbud ska kunna uteslutas lättare än i dag, det vill säga stärka den juridiska möjligheten att göra det. Det är också några exempel på sådant vi har gjort för att komma åt den kriminella ekonomin.

Det sista jag ska svara på gäller detta med antalet underleverantörsled. Det är ändå så att Leverantörskontrollutredningen tittade på frågan och kom fram till att det med dagens EU-rätt inte är möjligt att begränsa antalet underleverantörer. Den bedömningen delades också av en massiv majoritet av remissinstanserna, och därför gick regeringen inte vidare med detta.

Jag vill dock verkligen betona att det i dag finns möjlighet för upphandlande myndigheter att ställa mycket högre krav på underleverantörer än vad som många gånger sker i dag. Jag vill verkligen uppmana upphandlande myndigheter att använda sig av den möjligheten.