Fru talman! Det stämmer – jag tror att det är tredje gången vi har den här debatten. Jag förstår därför om finansmarknadsministern kanske blir lite trött på att delvis höra samma saker. Det är klart att en hel del av det grundläggande problemet återkommer. Alla har ju inte lyssnat på de två tidigare debatterna, och det finns ändå en del som är intresserade.

Jag tror dock inte att finansmarknadsministern lyssnade på min sista halvminut där jag sa att jag har läst om de förändringar som har gjorts – det är ju inte så att jag bara går hit. Jag har ingen kritik mot dem och tycker inte att de är dåliga.

Det jag sa, det min fråga gäller nu och det den gällde före sommaren när jag bad om den här debatten – jag kommer inte heller ihåg skälet till att den inte blev av – är att trots att man gjort en del förändringar har detta återkommit. Det hände senast i december. Mig veterligen gjorde civilministern om samma sak som han hade bett om ursäkt för tidigare och som han inte tyckte var så himla bra. Någonting måste ju vara fel när problemet återkommer.

Det är svårt att hålla räkningen på alla gånger det här har hänt – före förändringen, men också efter. Alltså finns det ett mönster. Det är därför jag tar upp detta. Hade det hänt en gång hade det kanske inte varit ämne för en debatt – i alla fall inte tre debatter. Men tydligen behövs det flera debatter för att påminna om att detta är en viktig fråga. Det finns ett mönster som borde oroa varje regering. Politik handlar ju inte bara om politiska förslag utan också om förtroende, och förtroende är inte en naturlag. Förtroende måste förtjänas, och det kan förbrukas.

Jag är upptagen av den här frågan inte bara för att det är någon annan än mitt eget parti som sitter i regeringen, utan för att jag tycker att det är viktigt att förtjäna väljares – människors, svenskars – förtroende för att politiker fattar beslut som är i Sveriges intresse, inte i deras personliga eller privata ekonomiska intresse.

Finansmarknadsministern talar om detaljer, omständigheter, lagar och förordningar och så vidare, men det har uppenbarligen inte blivit någon stor förändring. Problemen har ju återkommit. Varför? Om rutinerna och de förändringar som har gjorts är tillräckliga – varför hamnar regeringen i det här igen?

Jag tycker att det hade varit bra att få prata med den som leder regeringen, för ledarskapet spelar roll. Jag har hört att statsministern kommenterat detta, men han har inte varit här för att svara på mina frågor. Jag vill diskutera ansvaret. När felaktigheter begås i sådana här fall har statsministern faktiskt det stora ansvaret.

När människor ser ministrar delta i beslut samtidigt som de har ekonomiska intressen spelar det mindre roll om en jurist senare kommer fram till att en viss paragraf inte har överträtts. Förtroendet har ju skadats ändå.

Det är bra att man har gjort förändringar. Det är bra att finansmarknadsministern redogör för de förändringarna – men varför återkommer problemet? Varför har man inte fått bukt med kulturen?