Fru talman! De flesta debatter och frågor här i kammaren handlar om politik. Men så finns det också frågor och debatter som handlar om förtroende och moral. Den här debatten handlar om förtroende och moral.

Sverige har länge byggt sin styrka på en förvaltningskultur präglad av öppenhet, opartiskhet och hög integritet. Medborgarna ska kunna lita på att beslut fattas för landets bästa och inte utifrån beslutsfattarnas privata ekonomiska intressen.

Just därför är de återkommande avslöjandena om statsråds och statssekreterares aktieaffärer så allvarliga. Vi har sett bristande redovisning av aktieinnehav. Vi har sett affärer som inte har rapporterats. Vi har sett statsråd och statssekreterare delta i beslut där det har uppstått uppenbara frågor om jäv och intressekonflikter, och vi har sett det gång på gång.

Jag vill tacka för svaret från finansmarknadsministern, som jag tycker är både seriöst, genomgripande och tydligt. Men jag vill ändå börja med att jag har ställt frågan till statsministern. Det finns skäl till det, och finansmarknadsministerns svar gör det ännu mer tydligt att det borde vara statsministern som är här och svarar. Låt mig återkomma till detta.

Ett misstag kan väl alla göra, sa någon som skulle försöka försvara det som hade hänt. Kanske, men det här är ändå allvarligt. Jag tycker att det är tveksamt, men okej. När samma typ av problem återkommer gång på gång är det dock inte längre bara en fråga om enskilda misstag, utan då handlar det om kultur, ledarskap och ansvar. Det handlar om hur regeringen fungerar och om vem som ytterst ansvarar för att reglerna efterföljs. Och det ansvaret ligger hos statsminister Ulf Kristersson.

När statsministern tillträdde lovade han att alltid sätta sak före särintresse. Svenska folket har rätt att påminna honom om det löftet. Det är därför jag har ställt några ganska enkla frågor: Har statsministern fortsatt förtroende för de statsråd och statssekreterare som återkommande har hamnat i sådana här situationer? Vilka konkreta åtgärder har statsministern vidtagit? Vilka förändringar av rutiner, kontrollfunktioner eller rapporteringskrav har gjorts?

Men statsministern svarar inte. Inte någon av gångerna som jag har ställt en interpellation om detta har statsministern svarat. Det har alltid varit finansmarknadsministern som antingen har tagit på sig det eller blivit tillkallad, och den här gången har finansmarknadsministern angett ett tydligt skäl. Det är dock inte finansmarknadsministern som utser ministrar. Det är inte han som leder regeringen, och det är inte han som bär det yttersta ansvaret för den kultur som har vuxit fram i Regeringskansliet.

Statsrådet Niklas Wykman har i sitt svar angett några skäl till att man har gjort en del uppdateringar. Men ändå har det här hänt igen, och det var därför som jag ställde den här interpellationen. Trots allt detta händer det alltså igen. Vad behöver man förändra i kulturen för att få ett stopp på detta?